Som organist, jurist och programmerare har Christina Blomkvist konfronterat ojämställdhet och hämmande normer i en rad olika fält. Med denna intervju fortsätter KVAST:s Siri Landgren att ta pulsen på konstmusikscenen och de utmaningar vi står inför.
Vill du börja med att berätta om din bakgrund? Du är organist, men har också andra utbildningar?
Jag har en annorlunda bakgrund, så det blir lite komplicerat att förklara hur jag har hamnat där jag har hamnat. Men jag var musiker från början, och började spela orgel när jag var 15 år. Samtidigt var jag också väldigt intresserad av naturvetenskap och teknik, så jag började programmera när jag var 12-13 år, och det har följt med mig ända sedan dess. Efter gymnasiet utbildade jag mig till organist vid Malmö musikhögskola, och gick därefter också solistklassen i Köpenhamn. Men jag lyckades inte hitta något fast jobb som organist – det verkade tyvärr särskilt svårt som kvinna, så jag kom fram till att jag behövde skaffa mig något annat att försörja mig på.
Så jag blev jurist, jobbade jättemycket på en affärsjuridisk advokatbyrå under några år och spelade nästan inte alls längre. Jag köpte en digitalorgel, men den fick mest stå orörd hemma. Efter några år som bolagsjurist fortsatte jag som advokat men kände att jag inte trivdes i miljön längre, så jag startade ett eget företag som heter GreenCounsel. Med mina kunskaper i programmering byggde jag en plattform för att effektivisera juridisk rådgivning online. I samband med detta blev jag väldigt engagerad i frågor kring kvinnliga entreprenörer, och upptäckte att nästan inga investeringar går till kvinnor. Jag märkte det i min egen verksamhet också. Jag hade egentligen den perfekta bakgrunden, med både programmering och juridik, och jag visste direkt vilka problem som fanns och hur man kunde bygga verktyg för att lösa dem. Men intresset från branschen var minst sagt svalt.
Under pandemin hände någonting, när jag satt isolerad och hade tid att tänka. Jag funderade på vad det egentligen var som fick mig att lämna musiken, och lusten att spela började komma tillbaka. Så jag började improvisera. Jag hade gjort det som en del av min musikerkarriär också, men nu blev det mitt huvudfokus. Under ett års tid spelade jag in improvisationer då och då, och gav sedan ut dem som ett album. Först var det mycket piano, för jag ville inte riktigt närma mig mitt gamla huvudinstrument. Men med tiden spelade jag mer och mer på digitalorgeln, och det var en befrielse att kunna spela som jag vill, utan att behöva ta hänsyn till någon publik eller någon som bedömer en. Nu har jag kommit upp i 13-14 album, och det senaste spelade jag in på en akustisk orgel – det var häftigt att ta steget till kyrkorummet och spela i den akustiken igen.
Jämställdhetsperspektivet har jag haft med mig hela tiden. Jag fick först upp ögonen för problematiken som musiker, men då tog jag inte tag i det, utan valde att bara lämna och bli jurist i stället. Men när jag sedan såg hur ojämställd även advokatbranschen var så började jag starta nätverk för kvinnliga jurister och aktivt verka för förändring. Som affärsjurist inom bank och finans kunde jag se att det är samma sak i finansvärlden. Och som entreprenör. Det är ju det man inser till slut – att det inte är problem i en specifik bransch, utan det är en samhällsstruktur som återskapas överallt. När jag sedan började med musiken igen märkte jag att man fortfarande inte pratade om de här problemen i kyrkomusikervärlden. Jag och några fler kände att vi måste göra någonting, så jag var bland annat med i samband med uppstarten av föreningen Sveriges Kvinnliga Organister. Vi tog fram en massa statistik och släppte rapporter, och såg att även här var kvinnor i majoritet på de högre utbildningarna, men inte får de högsta tjänsterna. Det är ett genomgående mönster – jag hade sett samma fenomen även inom advokatbranschen, där kvinnliga jurister länge varit i majoritet på såväl juristutbildningar som bland nyanställda på de affärsjuridiska byråerna, men ändå verkade det som att byråerna kvoterade in männen till delägarskap och det fanns inte utrymme för fler än någon enstaka kvinnlig delägare på varje byrå.
Om du tänker tillbaka till när du slutade spela – i vilken mån tror du att det hade att göra med sexism och diskriminering?
Det fanns absolut med. Att jag fick upp intresset för juridik hade faktiskt bland annat att göra med en incident som drabbade mig som musiker. Jag sökte en tjänst i en församling i Malmö, men kyrkoherden sa att jag inte fick jobbet för att det redan var för många kvinnor anställda i församlingen. Det var bara kyrkoherden och organisten som var män, resten var kvinnor: församlingspedagog, städpersonal, diakon, komminister. Därför tyckte de att det var viktigt att ha en manlig organist: “för jämställdhetens skull”.
Så de använde alltså i praktiken jämställdhetsargument för att motivera att kvinnor stannar på kvinnligt kodade positioner, och män på manligt kodade?
Ja, jag minns att jag undrade om det verkligen kan vara så här – är detta juridiskt korrekt? Men när jag ser tillbaka så fanns det absolut en sexism närvarande. Killarna fick de fasta jobben, jag fick bli springvikarie och inhoppare. Jag som ändå var väldigt duktig på att spela orgel, tävlade och var mer utbildad än de flesta. Att dörrarna skulle vara stängda på det sättet tycker jag fortfarande var konstigt.
Tror du det spelar in att olika instrument är könskodade på olika sätt? Vi tenderar till exempel att se fler kvinnliga träblåsare, medan bleckblås oftare spelas av män. Och med orgeln är man ju ensam vid ett ganska mäktigt instrument, det är en traditionellt maskulin position.
Det spelar absolut in. När jag hade gjort min debutkonsert i Köpenhamn blev jag intervjuad i dansk radio, och journalisten reagerade med att säga “Du spelar ju som en stor karl!”. I tanken undrade jag tillbaka: “Vad får dig att tro att en stor karl spelar som jag?” Det kan nog bli lite provocerande för en del att se en “späd flicka” spela orgel. Man skulle spela sött och vackert, annars kunde det komma kommentarer, eller ett tyst avståndstagande. Samma mönster verkar upprepa sig på andra sätt; till exempel gjorde jag en gång en undersökning av vilka som blir invalda som ledamöter i Kungliga Musikaliska Akademien. Bland kvinnorna var väldigt många sopraner. Kvinnors närvaro verkar alltså tolereras så länge de inte konkurrerar med män.
Det finns ett tryck i samhället på att fler och fler ska bli entreprenörer, och detta gäller inte minst musiker, som i många fall inte har någon chans att få anställning utan tvingas frilansa. Hur ser du på entreprenörskapet, du som varit i det i flera olika branscher?
Jag känner mig ambivalent i rollen som entreprenör. Det tog ett tag innan jag ens ville kalla mig det – för att jag någonstans upplevde att jag inte var en lyckad entreprenör, inte en “riktig” entreprenör. Inte för att jag inte ville, försökte eller hade den kapacitet som krävdes. Det var något i det som jag inte kunde påverka, och jag har ägnat mycket tid åt att undersöka och försöka förstå det. Jag upplever inte att jag passar in i människors förväntningar om vad en entreprenör är. Och samtidigt tycker jag ju med min bakgrund att jag verkligen borde ha gjort det. Men jag tror att det handlar väldigt mycket om att stukturerna är byggda av män, för män. Jag minns hur jag som nybliven företagare satt på en inkubator i Malmö och skulle få hjälp därifrån. Medan de kvinnliga entreprenörerna fick livsstilsråd via ett initiativ med att bjuda kvinnliga entreprenörer på frukost med en föreläsare så fick killarna förhandla avtal om riskkapitalinvesteringar i deras bolag. Inkubatorns attityd var att bara man går in i deras entreprenörsmodell så kommer allt gå jättebra och man lyckas. Men för mig hände det inte så mycket, och deras inställning verkade vara att det måste handla om mig som person – “Vad var det för fel på mig?”. Man ser inte att det handlar om strukturer, utan utgår ifrån att det som möter männen när de går ut i företagandet är samma sak som möter kvinnorna. Men så är det inte, utan allt kapital går till männens bolag. Man talar ofta om att kvinnor är för riskmedvetna för att bli entreprenörer, och det är ett exempel på hur man medvetet eller omedvetet riggar strukturen mot kvinnorna. Den som har möjlighet att klara av stora risker – för att man kan räkna med att få kapital och samarbeten i större utsträckning – behöver inte vara lika riskmedveten. Eftersom kvinnorna inte kan räkna med att få kapital och samarbeten i lika hög utsträckning och därför måste vara mer riskmedvetna tas riskmedvetenheten istället till intäkt för att kvinnor inte passar som entreprenörer. Vi har inte samma skydd och får inte samma stöd från marknaden som våra manliga motsvarigheter. I alla roller där man ska pitcha och sälja in sig måste vi se till att de urvalssituationerna blir rättvisa, så att alla blir behandlade lika.
Pitchsituationen kan ju vara så avgörande. I den klassiska musikervärlden tar den ofta formen av en provspelning för orkester, vilka nuförtiden görs anonymt bakom en skärm som ett led i likabehandlingsarbetet. Men New York Times musikkritiker Anthony Tommasini har argumenterat för att dessa “blind auditions” nu snarare tjänar till att förhindra förnyelse i orkestrarnas sammansättning. Orkestrarna domineras av vita musiker och kommer inte i närheten av att återspegla befolkningen. Vad tror du om detta?
Det låter väldigt intressant, för man tror ju ofta att det anonyma leder till objektivitet, men det kan ju faktiskt vara så att om man tillhör en viss grupp så har man upphöjt ett visst sätt att vara på. För att inte missa möjligheten att se en större bredd måste vi också arbeta med oss själva och tänka över var det är vi värderar.
Tror du att olika grupper kan färgas in i olika värderingar och beteendemönster, som också påverkar hur man spelar?
Det skulle mycket väl kunna vara så. När jag själv spelade i tävlingar så var en personlig stil inte något som premierades. Snarare skulle man spela snabbt och mekaniskt, utan temporubbningar. Men en musiker kan ju vara så oerhört mycket mer, och de olikheterna måste vi välkomna. Det är ju det som gör oss unika som människor! Hela konceptet med tävlingar som ett sätt att skaffa sig relevans som musiker är kanske också något vi borde tänka över. När jag själv tävlade inom orgel var det sällan kvinnor som vann eller ens gick vidare i de olika omgångarna. Det är svårt att veta hur mycket sexism som spelade in i de sammanhangen – kanske en del juryledamöter ansåg att en man skulle kunna göra mer av möjligheten som ett eventuellt pris gav. Vid någon tävling jag deltog i fick jag efteråt höra av en juryledamot att sådana diskussioner hade förts.
I sådana sammanhang hänvisas det ofta till kvalitet, som om detta var något objektivt, men olika människor är ju investerade i olika kvalitetsbegrepp beroende på varifrån vi kommer. Medelklassen har till exempel generellt en ganska stram, lite asketisk smak.
Ja, kvalitetsbegreppet används ofta som förklaring till varför man inte spelar kvinnors musik – “den har inte tillräckligt hög kvalitet”. Men det blir särskilt snårigt när det handlar om improvisation: ska man lära sig att improvisera som någon annan, eller snarare försöka hitta sin egen röst? Vilka är vi att över huvud taget värdera improvisation? Det är ju som om vi skulle värdera varandra olika som människor. Någon vill kanske spela väldigt lugnt och avskalat, och det har inte mindre värde än något annat.
En sak som jag har funderat mycket på i relation till improvisation är den utveckling som har skett under de senaste hundra åren. På 1800-talet byggdes konservatorierna upp, tillsammans med vår idé om konstmusiken, där alla skulle spela på ett visst sätt. Det var inrutat och handlade väldigt mycket om en kanon – vilken musik som var relevant att spela och som hade högst värde. Sedan går vi som samhälle över till demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och idéer som jämlikhet och jämställdhet. Men vad gör musiken? Vad gör kulturvärlden? Den fortsätter att omhulda vad som egentligen är en totalitär, auktoritär kultur. Improvisationen blir då som ett motstånd, som att säga “Vi har rätt att vara fria och uttrycka oss precis som vi vill, och det har ett värde!”. Från det demokratiska perspektivet är det kanske just den vägen vi behöver gå: att bli mer öppna och se det mänskliga i kulturen, inte minst i dessa tider när folk tror att framtiden är att låta AI generera musik i stället för att människor skapar den.
Improvisationen verkar ha blivit ett genombrott för dig. Vill du säga något mer om hur du hittade till den och vad den ger dig som organist och som människa?
När man studerar till organist så har man alltid improvisation som en del av utbildningen, men då handlar det främst om att man ska kunna improvisera psalmpreludier under gudstjänsterna. För mig blev det tidigt väldigt naturligt att både spela noterad musik och att improvisera – det var som två olika ben att stå på. Och jag blev väldigt fascinerad av improvisation som konstform från start: att kunna lyssna på och utforska instrumentet, att utnyttja det som en orkester, att omsätta en vision till musik i stunden. När jag spelade konserter så lade jag ofta in improvisationer på slutet. Och medan jag ofta var jättenervös inför att spela skriven musik, där man är så bunden, var det som en avslappning och glädje när jag började improvisera. Där kunde ingenting gå fel. När man väl har uppnått en trygghet i improvisation så vet man att oavsett vad som händer så kan man hantera situationen. Det blev ett helt annat förhållningssätt till musiken. Frihet.
När jag på senare år började spela igen så började jag också se tillbaka på vilken musik jag hade spelat tidigare. Jag insåg att hela min repertoar var vita mäns verk, och jag hade bidragit till att föreviga den och göra den relevant, göra den till något som människor värderar. Det gav mig en stark känsla av att i stället vilja använda min egen röst. Jag har försökt komponera, men känner inte att jag är bra på det. Det känns som att försöka pressa in något i en box, något som egentligen inte riktigt får plats där. Och jag är inte heller säker på att jag ens skulle vilja att andra spelade min musik – jag vill ju hellre att de ska upptäcka sin egen röst. Jag är mer intresserad av att lyssna på vad andra har att säga än att lyssna på när mina egna idéer och tankar framförs. Så nu spelar jag därför ingen skriven musik alls, och känner inte heller någon lust att göra det. Jag bara improviserar och försöker utveckla det i stället. Och jag hoppas att fler vill börja göra det, för även om man spelar skriven musik så är det väldigt bra att ha improvisationen som ett verktyg, att känna att den tryggheten finns där. Och så tror jag att jag lockas av att det kan vara lite provocerande också.
Vad är det som är provocerande?
Jag hade ett samarbete med er i KVAST där jag gjorde en lista över kvinnliga improvisatörer. Jag hade nämligen insett hur svårt det var att hitta dessa: om jag sökte på “organ improvisation” på internet så gav sökmotorerna bara träffar med män. Det var samma sak när jag själv började lägga ut mina egna improvisationer. De dök inte upp i algoritmerna om jag inte sökte väldigt exakt: “Christina Blomkvist improvisation”. Om man inte visste vem jag var så gick de inte att hitta. Då började jag tänka att vi kanske förknippar improvisation med män, och eftersom sökmotorernas algoritmer är tränade på data från samhället runtomkring oss är sannolikheten stor att de reproducerar de fördomarna. Algoritmerna kan uppfatta en mans improvisationer som ett mer relevant sökresultat, medan den bedömer kvinnor som irrelevanta och filtrerar bort dem. Precis som vi själva riskerar att göra om vi inte är tillräckligt medvetna. En tjänst som jag har byggt och som finns tillgänglig på HimToHer.com mäter just detta fenomen i stora maskininlärningsmodeller, och i kontexten organist och improvisation finns det en stor slagsida när det gäller manligt och kvinnligt. Om det kommer en kvinna och improviserar, kanske tar sig stora friheter och inte bara spelar det gulliga vackra, då kan det bli en krock i människors förväntningar. Men jag tror att det är bra om vi utsätts för den krocken. För när man väl har kommit över chocken så kanske man börjar tänka efter lite. Och det är där förändringen börjar. Förhoppningsvis.
Improvisation är ju redan en lite udda fågel i konstmusikkulturen, eftersom dess verkbegrepp är så tätt bundet till skriften. I kyrkan har vi den heliga skriften och ur samma kyrka föddes den musiknotation som vi nu använder – båda blir ett sätt att slå fast en sanning, och i såväl kyrka som klassisk musik är det ju övervägande män som skrivit. Vilken roll tänker du att det verkbegreppet har i relation till improvisation, och till jämställdhet?
Kanske borde kvinnor skriva så mycket som möjligt för att försöka skapa en större jämvikt kring verkbegreppet, göra det mer jämställt. Att skriva ner något är ju ett sätt att visa att det har ett värde och en relevans. Samtidigt vet vi ju att kvinnor har skrivit ner jättemycket musik, men den försvinner efterhand eftersom man historiskt inte behandlat den som något relevant att bevara. Improvisationer har ju det inbyggt att de inte finns kvar efter att de har spelats, förutom om man spelar in dem. Och kanske är det bra att vi luckrar upp verkbegreppet, att det nedskrivna inte per definition ska ha högst status. Att i stället premiera lyssnandet och utövandet. För några hundra år sedan reste ju folk för att lyssna på Buxtehudes orgelimprovisationer, och tog med sig det de hade hört till sitt eget orgelspel. Då spreds musiken på ett sätt, genom att den blev till inspiration för nya improvisationer, i stället för att musikern reducerades till någon som bara omvandlar tryckta noter till ljud. Mänsklig kommunikation handlar ytterst om ett fritt utbyte av tankar och idéer och där är improvisationen ett viktigt medel för musikens del.
Nu börjar jag associera till juridik, som du ju också har arbetat med. Jag tänker på detta att slå fast ifall någonting är en instans av en viss kategori – oavsett om det gäller vad som är ett konstnärligt verk eller vad som är en brottslig handling. Hur ser du på kopplingen till juridiken?
Precis som vi ifrågasätter hur vi värderar kultur är det också viktigt att granska juridiken som sådan. Den är ju också en struktur som byggts upp i det förflutna. Gamla rättsfall är fortfarande prejudicerande, även om de kommer från en tid då kvinnor inte fick vara domare, och vissa lagar har också sina rötter i fördemokratisk tid. Även här är det viktigt att tänka på representation: vilka är det egentligen som blir jurister, och vilka värderingar tar de med sig in i yrket? I relation till kulturen kan vi till exempel behöva fråga oss vem som egentligen tjänar på upphovsrätten om skapandet inte sker på jämställda villkor. Även Metoo-rörelsen hade ju många uppmärksammade fall som utspelats inom kulturvärlden, och där hände det att de kvinnor som talade ut blev åtalade, och i vissa fall dömda, för förtal eller till och med grovt förtal. Juristvärlden var kluven till de här fallen, men faktum kvarstår att förtalslagstiftningen har sin grund i en idé om ärekränkning som togs in redan i 1734 års lag. Det är alltså en hederskultur som ligger inbyggd i vår lagstiftning, och som går tvärt emot allt vi numera värdesätter kring whistleblowing, till exempel. För det allmänna medvetandet var det helt avgörande att de här berättelserna nådde ut, men bemötandet från rättsväsendet gör att många inte kommer att våga prata om liknande saker igen. I vems intresse ligger detta?
Om vi skulle sammanfatta, vilka är de största problemen du ser för jämställdhet inom de olika branscher där du varit verksam – musik, juridik och teknik?
En sak som jag tänker mycket på är resurser, och att de fördelas olika. Och med resurser menar jag inte bara pengar, även om pengar är viktigt. Utan också sådant som relevans, att bli spelad, att bli lyssnad på. Ofta förenklas och individualiseras problematiken – i entreprenörsvärlden kan man höra frågor som “Hur ska vi få fler kvinnor att vilja starta företag?”. Men då tittar man på symptomen och missar vad det är som ligger bakom att det ser ut som det gör. Får kvinnorna inga investeringar eller intäkter så blir det ingen tillväxt.
Här kan jag inte undgå att tänka på Andreas Ottemos rapport om rekryteringsarbete på Chalmers tekniska högskola, där samma mönster återkommer: man frågar sig “Hur ska vi få kvinnor att välja oss?” snarare än “Vad är det med kulturen här som gör att kvinnor undviker att söka hit?”.
Avslutningsvis, vad ser du som den viktigaste uppgiften för organisationer som KVAST?
Jag tänker att det handlar om att samverka och se frågorna från olika perspektiv för att kunna förändra vad som betraktas som relevant och vad vi intresserar oss för. Det finns så många människor där ute som gör så mycket spännande, men vi har ingrodda värderingar som gör att vi inte ens är medvetna om vad vi väljer bort. Vi måste försöka bryta de strukturerna. I ert fall med KVAST handlar det ju om skapandet, den yttersta makten att faktiskt säga något som andra sedan kan reflektera över och förmedla vidare. Ni sitter i kärnan av kulturen, som är så oerhört viktig. Ni har möjlighet att förändra vår uppmärksamhet, att kasta ljus från ett annat håll.
När man börjar prata om jämställdhet tycker en del att det är deprimerande för att det ser så dystert ut. Men jag får i stället energi – här finns något att ta tag i! Det är först när man ser problemen som man kan börja lösa dem. När människor från olika håll kopplas samman kring en gemensam fråga så händer det något, och plötsligt kan man kanske börja vrida hela spelplanen. Det ger mig hopp!
Sugen på mer? Läs också Siris intervjuer med violinisten Karin Hellqvist och författaren Anna Braw.
