Som ett led i att kartlägga utvecklingen kring jämställdhet och könade strukturer har vår kommunikatör Siri Landgren talat med Karin Hellqvist, en av de främsta violinisterna på den svenska nutida musikscenen. Karin disputerade nyligen med avhandlingen Transforming with the Artistic Palette på Norges musikkhøgskole i Oslo, där hon undersökte musikerns roll i relation till tonsättaren och den skapande processen. Nedan följer Siris intervju.
Är jämställdhet och könsdynamiker något du tänker på i ditt yrkesliv?
Jag tänker att det är som en lök med olika lager. Om man tittar på det yttersta lagret så har jag aldrig tänkt att det har legat mig i fatet som musiker att jag är kvinna. Det har aldrig varit några uppenbara situationer där jag har känt mig diskriminerad – inte fått en konsert för att jag var tjej, eller så. Särskilt inte när jag var ung och studsade runt i Europa, då kan det nog till och med ha varit en fördel. Men jag tror det också finns en fara i att tänka att det kan vara en fördel, och det är här som de inre lagren av löken spelar in. När du hörde av dig till mig och frågade om jag har känt av några könsdynamiker så tvekade jag, men när jag tänker efter så är ju dikotomierna musiker-tonsättare och kvinna-man väldigt återspeglade i varandra. Jag tror att det kan finnas en aspekt som mer handlar om vad man är inskolad i för sätt att se på sitt eget skapande, sin kapacitet, vad man har för plats i fältet och vad som är möjligt för en. De perspektiven har börjat bli mer uppenbara för mig de senaste åren.
Du har jobbat mycket med just relationen musiker-tonsättare på sistone?
Ja, jag har haft ett doktorandprojekt vid musikhögskolan i Oslo där jag har undersökt och expanderat min roll som musiker. Och det rörde sig i stor grad mot att bli mer delaktig i skapandeprocessen och att skriva musik själv, vilket var något jag aldrig hade gjort. Där började jag få upp ögonen för hur min musikerroll kan ses som sammanflätad med könsaspekter. I och med det projektet har jag behövt tänka kring vad det är för typ av sociala förväntningar, både utifrån och inifrån mig själv, som har gjort att jag har haft svårt att ta plats i vissa samarbeten med tonsättare.
I doktorandprojektet har jag reflekterat mycket runt saker som beslutsfattande, att föra fram sina tankar och idéer och stå för dem, inte bara hålla med någon annan. I den konventionella musikerrollen är man inte van att göra det. Även om jag hade jobbat i tio-femton år i epicentrum av den nutida musiken så var jag sällan delaktig i beslut som rörde musiken bortom interpretationen, mer än små detaljer här och där. På scen har jag såklart agens, och som musiker kan jag också göra val kring vilken musik jag vill beställa, men när jag började gå in i djupare samarbeten så blev det uppenbart för mig att det fanns någon typ av beslutsmuskel som inte var tränad.
Jag ser detta som kopplat till hur musikerrollen ser ut, men också väldigt mycket till det att vara kvinna. Jag skrev i min avhandling om hur starkt jag identifierade mig med att vara en “duktig flicka”. Så allt hänger ihop, musikerrollen är invävd i vilka vi är. I arbetet med avhandlingen har jag verkligen behövt konfronteras med det.
Utifrån din beskrivning så låter det som att relationen musiker-tonsättare är ett slags dyad som liknar dynamiken kvinna-man? Tonsättarskrået är trots allt fortfarande väldigt mansdominerat, medan könsfördelningen bland musiker är mycket mer jämn. Kan tonsättarrollen kanske ha färgats av detta, så att något av det patriarkala bärs vidare även om det inte finns en bokstavlig könsskillnad i samarbetet?
Det handlar i slutändan om något slags maktrelation mellan tonsättare och musiker, även om man inte vill se det så när man arbetar med en person som man känner och tycker om. Men makt handlar ju om vem som tar beslut, och i de här processerna så har det varit just så att det är tonsättaren som till slut bestämmer vad som ska stå i partituret.
Jag har inte uppfattat de kvinnliga tonsättare jag har jobbat med som mindre strikta med detta, utan rollen verkar gå lite på tvärs av könsindelning. Men jag har haft en intressant uppenbarelse på sista tiden om hur ägande relaterar till kön. När jag samskapat verk med tonsättare så kom också diskussionen om vem som är verkets upphovsperson, vem som legalt äger det. Och där har jag vid ett par tillfällen upplevt att det har verkat svårare för kvinnor att släppa på idén om det ensamma ägandet. Kanske kan det ha att göra med att kvinnor har haft en längre kamp för att komma dit de är, och därför har större behov av att bevaka gränserna för sitt arbete, att inte släppa ifrån sig för mycket.
Om vi återvänder till musikerrollen så får man ju säga att den passar ihop med en traditionell kvinnoposition – att inte vara upphovsperson utan i stället vara den som syns, som förkroppsligar den konstnärliga visionen, som målarens modell. Men i musikerskapet finns ju också något annat, nämligen ett extremt utvecklat hantverkskunnande, som gör det omöjligt att helt och hållet reducera musikern till ett passivt objekt. Hur tänker du kring det?
Jag upplevde att jag saknade något slags vokabulär för att prata om just detta: den kunskap som jag hade byggt upp, dels om att spela instrumentet men också kring framförande, att spela med elektronik, kännedom om verk och form. Jag påbörjade doktorandprojektet för att jag kände ett behov av att reflektera och sätta ord på den kunskapen och varför den var betydelsefull, vad den tillförde i arbetet med ett verk. Det var viktigt att få säga till mig själv “Oj, allt det här kan jag! Allt detta finns lagrat i min kropp, och det är viktigt för musiken som helhet.”.
Nästa steg var att börja tillämpa all den här kunskapen i samarbeten. Det blev huvudfokus för avhandlingen: frågor som “Vad är det som jag tillför i det här samarbetet?”, “Vad finns det för spår av mig i det färdiga verket?”. Ibland blev det tydligt att ett stycke byggde nästan uteslutande på material som jag hade fört fram, till exempel när vi jobbade med folkmusik och improvisation. Det blev alltså ett sätt att se över den klassiska musikerrollen, den där man går upp på scen och spelar några perfekta verk som man inte har så djup relation till, och i stället nå till en punkt där jag kunde känna att jag var en del av musiken på ett djupare plan. Och därmed också kunna lämna det där med att vara som ett objekt.
Genom att inte bara vara en kropp som utför, utan också en del av det immateriella skapandet, det som vi betraktar som själva verket. Det har i den klassiska musikkulturen funnits en stark vilja att separara den utförande kroppen från den konstnärligt skapande kroppen. Tonsättaren får ha en subjektivitet (tänk Stockhausens ökända excentricitet), men det ska inte vara hans kropp som framför musiken – där ser vi i stället gärna en tjej, som den unga Karin Hellqvist som ”studsade runt i Europa”. Det är som att vi skapar en kimera med kvinnlig kropp och manlig själ.
När jag var ung och åkte till Darmstadt för att spela jättesvåra stycken så minns jag att det inte kändes som något jag skapade själv, utan att någon hade “kastat” det där svåra på mig. Och många verkade tycka att det var i den spänningen som det intressanta i musiken uppstod. Att man som musiker kämpade jättemycket för att göra allting rätt, och det var det som var spännande.
Det låter väldigt mycket som ett slags heterorelation som ska upprätthållas, något slags skillnadsdynamik. Nästan som den gamla idén om den kvinnliga kroppen som en passiv mottagare av det aktiva manliga fröet. Platsen där idé blir till kött.
En fascinerande sak hände på Ultimafestivalen när jag hade avslutningskonserten för mitt doktorandprojekt, där jag alltså själv var medskapare till verken. Jag fick väldigt blandade reaktioner; någon sa “Det var det bästa på hela festivalen, alla verken lät så olika!”. Men så var det någon annan som hävdade att det nära samarbetet mellan mig och tonsättarna fick alla verken att låta likadant. Att han kunde höra musikern i verken – och att det för honom alltså var något negativt. Jag själv tycker visserligen att styckena låter väldigt olika, men det säger ändå något om att vi vill hålla tonsättar- och musikerroll separerade. Om jag som musiker är delaktig och aktiv i processen blir resultatet inte lika unikt.
Vilka aspekter av komposition har varit mest naturliga för dig att ha synpunkter på?
Det har varit väldigt kopplat till instrumentet, förstås. På fiol kan det handla mycket om dubbelgrepp och flageoletter, och vilka tempon som är möjliga att utföra vissa passager i. Sådant har jag alltid kunnat ha synpunkter på. Men över saker som form och koncept hade jag aldrig något inflytande. Det är absurt, egentligen, att man som musiker bara tar emot och tänker “Jaha, det här tyckte tonsättaren om klimatångest. Det här tyckte han om folkmusik.”. Ens uppdrag på konsert är mer eller mindre att bara presentera någon annans vision om ett verk.
Under doktorandprojektet var det annorlunda. Då var jag med från början och styrde in vad styckena skulle handla om. Det kunde vara att jag hade hört annan musik som tonsättaren hade gjort, och sa “Jag skulle vilja att vi testade det där, men på det här viset.”. Det var något som förändrades där, och nu kan jag inte tänka mig att inte ta den diskussionen först. När jag går in i nya samarbeten nu så är alltid min första fråga till tonsättare om de vill dela processen: “Jag skulle gärna bidra, men det kan hända att vi kommer behöva dela ägandeskap.”. Och en del tonsättare har sagt “Ja, jag vill gärna ha med dig i processen, men delat ägandeskap är inte aktuellt för mig.”. Men då är det i alla fall uttalat från första början. Sen så ska det ju tilläggas att den mängden tid vi la på samarbeten i mitt doktorandprojekt, den går inte att återskapa i det fria musiklivet, det finns helt enkelt inte de resurserna.
Jämställdhet är alltså något vi inte anser oss ha råd med – det är mer konstnadseffektivt att bibehålla rollerna. När du var ung och sökte utbildningar, fanns det någon sin en tanke hos dig om att i stället läsa komposition?
Nej, verkligen inte. Det tog mig lång tid att närma mig det. Faktum är att i min första plan för doktorandprojektet så fanns inte tanken att jag själv skulle skriva musik. Min idé var att jag skulle bidra i processen, men att stå som upphovsperson hade inte fallit mig in, och att skriva ett helt eget verk hade jag inte ens tänkt var möjligt. Det var de ansvariga på institutionen som föreslog att jag borde komponera också, och min reaktion var “Va? Det går ju inte!”. Ibland undrar jag om jag fortfarande inte vågar tänka att jag vill bli tonsättare. Men just nu känns det som att samarbetet är det mest spännande, att det är där jag verkligen kan göra skillnad. Jag är intresserad av spänningsfältet mellan rollerna; att bli tonsättare helt och hållet vore ju att bara gå över till den andra sidan av dikotomin.
På KVAST tar vi fram statistik som bland annat visar att kvinnor en minoritet av de sökande till musikhögskolornas kompositionsprogram. Samtidigt står kvinnliga tonsättare för mer än hälften av de svenska uruppförandena. Kvinnor är alltså kraftigt underrepresenterade som tonsättare, men kvinnliga tonsättare är kraftigt överrepresenterade bland uruppföranden, något som många män nu verkar bli provocerade av.
I idealfallet så borde man ju vara medveten om jämställdhet åt båda hållen. Men det kan hända att man tar sig friheten att välja repertoar av kvinnor för att man värnar om att det ska vara jämställt i fältet som helhet. Ibland känner jag att jag får kämpa för att få in manliga tonsättare i mina konsertprogram. En gång när jag skickade mitt program till arrangören så fick jag en reaktion på att det bara var kvinnliga tonsättare – “Är det ett statement?”. Och jag hade inte ens tänkt på att alla var kvinnor! I min senaste projektansökan var 8 av 11 tilltänkta tonsättarna kvinnor. Det har bara fallit sig så för mig.
Och är det inte det som är allra mest fascinerande, det som “bara faller sig så”? För det handlar ju sällan om en ren slump.
Verkligen. Jag undrar vad det beror på. Jag har också upplevt i kontakten med festivaler att det finns ett extra stort intresse för kvinnliga tonsättare. Kanske är den manliga rollen i något slags kreativ kris? Men det finns såklart många undantag i så fall.
Vi tackar Karin Hellqvist för att hon så generöst ställde upp med sin tid och sina tankar!
