Såhär har kvinnor raderats och diskriminerats genom århundraden:
Redan år 1971 ställde forskaren och konstprofessorn Linda Nochlin sin berömda fråga ”Why Have There Been No Great Woman Artists” i sin banbrytande artikel i konsthistoria. Frågan kunde lika gärna gälla tonsättare, matematiker eller filosofer för den delen och är inte enkel att besvara så länge utgångspunkten är att den naturliga ordningen är att tonsättare är vita, västerländska medelklassmän från centraleuropeiska länder. Avsaknaden av ”stora” kvinnliga tonsättare handlar inte om att kvinnor skulle vara underlägsna och inkapabla att åstadkomma liknande mästerverk som män. Med Linda Nochlins ord:
The fault, dear brothers, lies not in our stars, our hormones, our menstrual cycles or our empty internal spaces, but in our institutions and our education—The miracle is, in fact, that given the overwhelming odds against women, or blacks, that so many of both have managed to achieve so much sheer excellence. Those who have privileges inevitably hold on to them, and hold tight, no matter how marginal the advantage involved, until compelled to bow to superior power of one sort or another.
Våra samhälleliga institutioner och tillgången på utbildning har under lång tid satt käppar i hjulet för kvinnorna. Kvinnor var väldigt länge utestängda från högre musikutbildning och viktiga konstnärliga kretsar och därmed hänvisade till att skaffa sig kunskap genom privatundervisning. Inom de högre samhällsklasserna ansågs det ovärdigt att ägna sig åt professionellt konstnärligt skapande, samtidigt som det var en viktig del av bildningen att vara kunnig i musik och konstämnen.
Det också varit svårt för kvinnor att kombinera karriär och familjeliv. Medan männen ofta haft en hustru vid sin sida som tagit hand om marktjänst och stöttat sin man i det konstnärliga arbetet, har kvinnorna sällan kunnat ägna sig åt sitt skapande på heltid. Männen har omgett sig med kvinnliga musor och trogna hustrur som sett till att mannen fått ägna all sin tid och kraft på arbetet, medan en kvinna fått skriva musik på lediga stunder vid sidan av husliga plikter och familjeåtaganden. Även uppenbart begåvade kvinnor med stora karriärer som utövande musiker och tonsättare förväntades ge upp sina karriärer vid ingång av äktenskap.
Trots alla dessa hinder och motstånd har det ändå funnits kvinnor som lyckats ägna sig åt sitt musikaliska skapande och vad vi kan se är det ofta döttrar till framstående konstnärer eller pedagoger (eller andra manliga släktingar) som har uppmuntrat och stöttat de musikaliska ambitionerna och studierna. Naturligtvis har det också varit starka, rebelliska och okonventionella kvinnor med stora ambitioner och en stark vilja. Men oavsett detta har dessa kvinnliga pionjärer alltid fått förhålla sig till ”det kvinnliga” och det faktum att de råkade tillhöra det kvinnliga könet.
