I den framväxande borgerlighetens miljö på 1800-talet fick hemmet en ny och känsloladdad innebörd. Hemmet betydde mer än bara ”tak över huvudet” och förutom att vara en trygg ombonad sfär, skyddad från omvärlden, och utgjorde hemmet en teaterscen på vilken klasstillhörighet och status spelades upp. Ett viktigt drag i borgerligheten framväxt var den strikta uppdelning mellan det privata och det offentliga där kvinnans plats var i hemmet och mannens plats ute i offentligheten.
Under 1700- och 1800-talet var de musikaliska och litterära salongerna en vanlig form av umgänge i högre samhällskretsar och i borgerliga och intellektuella miljöer. I dessa privata miljöer kunde konstnärer, tonsättare, författare och musiker visa upp sig och sitt konstnärliga skapande, skapa kontakter och träffa möjliga finansiärer och mecenater. Dessutom var det en möjlighet att prova ut sina konstnärliga idéer för en ofta kunnig publik. Det hörde till i de borgerliga och högre klasserna att dess kvinnliga representanter skulle uppvisa en kulturell och allmän bildning. Kvinnorna spelar och musicerar, målar och skriver.
Det var alltså kvinnor som satte ihop program och såg till att gästerna trivdes, lyssnade och konverserade i 1800-talets musikaliska salonger i de privata hemmen. Kunde värdinnan själv eller andra kvinnliga deltagare underhålla med pianospel och kanske också med egna musikstycken, var det en stor tillgång. Tonsättare, sångare och andra musiker var välsedda gäster som förgyllde salongerna med musik. Under 1800-talet tog även föreningslivet fart och 1885 tog Calla Curman initiativ till Nya Idun, en damernas motsvarighet till herrarnas vittra sällskap Idun. Många musiker och tonsättare blev medlemmar i Nya Idun, Helena Munktell, Laura Netzel och Ika Peyron till exempel. Musiken var redan från början en viktig del av sammankomsterna.
Att de musikaliska salongerna i hemmiljöer var så viktiga under 1800-talet ledde också till att de verksamma kvinnliga tonsättarna ofta komponerade kammarmusik och framför allt pianostycken och romanser med pianoackompanjemang, som ansågs som särskilt lämpliga kvinnliga domäner. Kvinnor hade sällan tillgång till en orkester där de hade kunnat pröva sina musikaliska idéer och det ansågs i allmänhet att orkestermusik var för komplext för en kvinna att komponera. Även den högre musikutbildning var länge stängd för kvinnor och en kvinna som ville förkovra sig i musikstudier var oftast hänvisad till privatundervisning.