En nyligen släppt artikel i vetenskapliga onlinetidskriften Nordic Research in Music Education kastar ljus på könsbaserade olikheter i musicerande bland den svenska befolkningen. I studien använder musikvetaren Sam de Boise rigorösa statistiska metoder för att analysera data från en enkätundersökning utförd av SIFO Kantar på uppdrag av musikhögskolan i Örebro. Enkätens distribution skräddarsyddes för att matcha Sveriges demografiska profil vad gäller kön, ålder, region, inkomst, yrke och utbildningsnivå, och bör med sina 1096 respondenter därför utgöra ett tillförlitligt underlag. Även om studien främst fokuserar på instrumentspelande och bara kort nämner komposition är den ändå i högsta grad relevant för KVAST:s verksamhet eftersom dessa två aspekter av musikerskap är så intimt sammankopplade.
Studien fann slående skillnader när det gäller hur interaktionen mellan kön och ålder påverkade instrumentspelande. I enkätens yngsta åldersgrupp, 18-29 år, var kvinnorna i majoritet vad gäller musicerande: 20% uppgav att de spelade ett instrument, medan motsvarande siffra för männen var 17%. Men redan i nästa ålderskategori, 30-49 år, hade fördelningen ändrats drastiskt. Andelen män som spelade var i princip oförändrad (16%), nen bland kvinnorna hade nästan hälften slutat – deras siffra låg nu på 10%. Även i barndomen syns en tydlig skillnad: 29% av männen men hela 59% av kvinnorna hade spelat ett instrument men slutat före 18 års ålder. Det ligger nära till hands att se detta som ett uttryck för sociala normer; de Boise skriver att ”there is often strong parental pressure for girls in particular to take up instruments which can be partly explained by gendered norms around musicianship as emphasizing refinement and cultivation appropriate to middle class visions of femininity”. Att en del flickor slutar spela redan tidigt i livet kan då förklaras med att många av dem inte varit särskilt motiverade, utan börjat spela för att passa in eller behaga föräldrarna.
För män ser de sociala strukturerna annorlunda ut. Här hänvisar de Boise till en brittisk artikel som argumenterar för att musicerandets feminina konnotationer kan skapa ett grupptryck som minskar pojkars vilja att spela instrument i tonåren. Denna effekt verkar däremot minska över tid, och äldre pojkar utvecklar i stället en stolthet över sina musikaliska färdigheter; studien visar att de har större musikaliskt självförtroende än flickor även när grupperna har samma musikaliska färdighetsnivå. För män är det i stället i vuxenlivet som musicerandet blir identitetsskapande: ”[M]en are often more likely to use various music-related activities as a means of seeking validation from other men and building their identities, forming networks around musical hobbies much later in life”. I motsvarande ålder tenderar kvinnor som har familj att prioritera ner fritidsaktiviteter till förmån för omsorg om barn och hem, vilket delvis kan förklara att så många kvinnor lägger instrumentet på hyllan mellan 18 och 30 års ålder. Detta kan i sin tur växelverka med mäns identitetsskapande; de Boise menar att män ”are also more likely to prioritise activities which symbolically emphasise distance from domestic life as a means of asserting a gendered sense of identity”.
Men även valet av instrument blir en viktig faktor som avgör vilka som fortsätter sitt musicerande in i vuxenlivet. Det finns väldigt tydliga mönster i vilka instrument som väljs av flickor respektive pojkar, och enligt brittiska studier har dessa ofta att göra med instrumentets storlek och klangfärg: ”in the UK, the size and timbre of instruments are often seen to correspond with the normative attributes ascribed to boys and girls in the minds of parents, peers and music teachers”. Detta, förmodligen i kombination med det kultiverade femininitetsidealet, får ofta effekten att flickor väljer instrument som förknippas med västerländsk konstmusik medan pojkar är överrepresenterade på till exempel trummor och elgitarr. I barndomen blir detta inte till något problem; på kulturskolan finns platser för en mängd instrument, inklusive de som är överrepresenterade bland kvinnor. Men kulturlivet – såväl professionellt som på amatörnivå – domineras av ett fåtal ensembleformer, framför allt inom populärmusik, och dessa ensembler premierar vissa instrument framför andra:
”Whilst rock bands may have two electric guitarists, they often only have one singer. Similarly, flutes, violins and cellos are utilized more heavily in classical music ensembles but there are fewer classical than jazz ensembles and rock bands. This means that women and girls who are more heavily represented as flautists, vocalists and string players find themselves with fewer opportunities to collaborate than boys.”
Och mycket riktigt är det framför allt de som spelar träblås- och stråkinstrument som kommer att sluta. Studien fann till exempel att 86% av klarinettisterna och 82% av flöjtisterna hade slutat spela, medan motsvarande siffra var avsevärt lägre för trummor (50%) och bas (47%). Vi kan alltså se att det finns strukturella orsaker till ojämlikheter i musicerandet, bortom de omedelbara mellanmänskliga relationer där vi spontant tänker att könsrelaterade dynamiker utspelar sig.
Sam de Boise drar tre huvudsakliga slutsatser av studien. För det första menar han att vi måste ta ett livscykelperspektiv på hur kön påverkar instrumentspelande. Förloppet där många flickor spelar instrument i barndomen men sedan slutar i tonåren eller det tidiga vuxenlivet bildar ett slags glastak – en välbekant företeelse för alla som arbetar med jämställdhet, som vi bland annat skrev om i relation till Sveriges Kvinnliga Organisters rapport om frånvaron av kvinnliga domkyrkoorganister. För det andra, skriver de Boise, måste vi öppna ögonen för de komplexa strukturella faktorer som gör att kvinnor slutar musicera. Och slutligen behöver vi bibehålla ett intersektionellt perspektiv för att inte missa hur andra aspekter, inte minst etnicitet och klass, interagerar med kön i den (potentiellt) musicerande människans liv.
Vi på KVAST vill tacka Sam de Boise för hans viktiga studie som vi drar viktiga lärdomar av, inte minst i relation till det utbildningsmål som sedan 2021 är en central del av vår verksamhet.
Siri Landgren för KVAST
