En stor förändring i svenskt musikliv inträffar då Musikaliska Akademin började bygga ett hus vid Nybrokajen (dagens Musikaliska) särskilt ägnat åt konsertverksamhet som stod klart 1877 och invigdes 1878. Tidigare hade endast operahuset varit ett offentligt hus med konsertverksamhet. En annan politisk förändring i början på 1900-talet var också införandet av allmän rösträtt för män åren 1907-09 och senare även för kvinnor 1921. Det anslogs också statliga medel 1911 för att stärka orkesterverksamheten ute i landet och då bildas också de flesta av våra stora symfoniorkestrar som Göteborgssymfonikerna, Konsertföreningen i Stockholm (Kungliga Filharmonikerna), Helsingborgs symfoniorkester, Norrköpings symfoniorkester, Gävle Symfoniorkester och Malmö symfoniorkester.
Det som händer är alltså att konsertverksamhet flyttas från hemmet där kvinnor haft en stark position, till offentliga konserthus och konsertsalar där man varken var van vid eller önskade att se kvinnor. Orkestrarnas medlemmar rekryterades dels från orkestrar som redan fanns som t.e.x. från restaurangvärlden, dels från det militära där flertalet blåsarna rekryterades. Den kvinnliga borgarklassen hade inte så många nära vänner i detta orkesterkollektiv och även om denna omständighet kan synas trivial så har de sociala kontakterna stor betydelse för kvinnors förutsättningar att skapa musik.
I de musikaliska salongerna på 1800-talet fanns många kvinnor som var skickliga musiker, men i den nya orkestervärlden på 1900-talet möttes kvinnliga tonsättare av andra svårigheter och det var inte alls lika lätt att få sina verk spelade. Det kommer även musikalisk-estetiska förändringar vid tiden för första världskriget med en brytning från det romantiska till modernismen, som inte var särskilt kvinnovänlig. Kvinnliga tonsättare födda mellan 1900-1950 är häpnadsväckande få om vi letar efter tonsättare som har sina verk hos Svensk Musik, är medlemmar i FST (Föreningen Svenska Tonsättare) och har skrivit både kammarmusik och orkestermusik. De vi kan hitta är Dorcas Norre (1911-1985) och Carin Malmlöf-Forssling (1916-2005), som studerar samtidigt som Karl-Birger Blomdahl, Sven-Eric Bäck och Ingvar Lidholm vid musikhögskolan, samt Kerstin Jeppson (f. 1948) och Inger Wikström (f. 1939).
Ovanstående manliga studiekamrater till Norre och Malmlöf-Forssling bildar tillsammans med Eric Eriksson, Hans Leygraf, Bo Wallner och Ingmar Bengtsson den berömda Måndagsgruppen i mitten på 1940-talet. Gruppen representerar de unga och arga som uppreste sig mot institutionernas auktoritet. Målet för Måndagsgruppens medlemmar var att ta över det svenska musiklivet och de blev senare dirigenter och chefer med stort inflytande på svenskt musikliv. Ingen av de svenska kvinnliga tonsättarna var medlemmar i Måndagsgruppen och stod således vid sidan av centrala musiklivet i Sverige. Dorcas Norre och Carin Malmlöf-Forssling hade sin musikhögskoleutbildning och sedan började de arbeta som pedagoger och kyrkomusiker. Carin Malmlöf-Forssling fick också andra förpliktelser som läkarhustru när hon gifte sig med läkaren Stig Forssling. Även de viktiga utlandsstudierna fick anstå för kvinnorna. Varken Dorcas Norre eller Carin Malmlöf-Forssling studerade utomlands förrän de kommit upp i åren.
