Kvinnorollen under 1500-talet var i stort sett begränsad till husliga plikter och förväntningar på att hon skulle vara ödmjuk, sedesam och leva ett fromt liv. Kvinnor med musikalisk begåvning hade tidigare ofta tystats ner men under 1500-talet började förändringar äga rum som gjorde det möjligt för kvinnor att i viss mån tillägna sig musikaliska och akademiska studier. Det normala vid den här tiden var dock att kvinnor var sina fäders, bröders eller äkta mäns egendom, om inte kvinnan tog sin tillflykt till ett nunnekloster där hon kunde studera och komponera utan att vara beroende av en man. Valet för kvinnorna var alltså att antingen gifta sig eller gå i kloster.
För familjer ur högre klasser var det viktigt att också flickorna fick en god utbildning för att de senare skulle kunna göra ett gott parti och vara en social tillgång som gifta fruar och värdinnor i makens hem. Paola Massarenghi föddes 1565 och fick tillsammans med sin yngre bror tonsättaren Giovanni Battista en god musikalisk utbildning, men Paola valde giftermål istället för kloster och kunde sedan inte fortsätta med sitt komponerande eftersom husliga plikter tog all hennes tid. Claudia Sessa (1570-1617) valde istället klosterlivet, där hon helt och fullt kunde ägna sig åt studier, kompositionsarbete och sång.
De flesta kvinnor som komponerar under 1500-, 1600- och 1700-talet kommer från högreståndsfamiljer eller musikerfamiljer där bildning har varit viktigt eller där det musikaliska hantverket förts vidare från föräldrarna eller närstående lärare. Francesca Caccini (1587-ca1646) föddes i en musikalisk familj med den berömde tonsättaren Giulio Caccini som pappa. Hon och flera av hennes syskon gjorde framstående karriärer som sångare, musiker och tonsättare. Ibland kunde kvinnor ge ut sina verk i makens namn eller så tillskrevs kvinnornas verk de äkta männen, som i fallet med Rosanna Scalfi Marcello (1704-1742). Länge antog man att hennes kompositioner var skrivna av maken Benedetto Marcello (1686-1739) som också var tonsättare och författare.
Vikten av att ha en stöttande far kan också exemplifieras av Barbara Strozzi (1619-1677), en av de mest berömda kvinnliga tonsättaren från barocken. Hon kom från relativt enkla förhållanden och var ett utomäktenskapligt barn. Fadern Giulio Strozzi, var en berömd författare och poet som stöttade hennes utbildning och karriär. Tack vare att fadern hade en framgångsrik författarkarriär fick Barbara tillgång till de högsta kulturella kretsarna i Venedig där hon också fick träffa de för tiden mest framstående författarna och musikerna. Hon komponerade och publicerade sin musik och anses vid sidan av Carissimi, Rossi och Cesti vara en av de mest framstående tonsättarna från den italienska 1600-talsbarocken.
För musiker och tonsättare vid den här tiden var kyrkan och hovet de främsta arbetsgivarna. Italienska Antonia Bembo (ca 1640-1720) var sångerska och tonsättare vid Ludvig XIVs hov och fick senare en pension av kungen som möjliggjorde att hon kunde komponera på heltid, vilket var mycket ovanligt för sin tid. Även kungligheter och högreståndspersoner förekommer som tonsättare, även om de oftast hade komponerandet som en ambitiös hobbyverksamhet.