Ur en artikel i slutrapporten Musik och genus från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, publicerar vi här med benäget tillstånd Johan Landgrens reflexioner över tonsättaren.
Johan Landgren läser kompositionsutbildningen med inriktning ljudkonst. Johan är ljudkonstnär och skribent, och jobbar ofta med den queerfeministiska kulturtidskriften ”Ful”.
Med den här texten vill jag synliggöra normen i stället för att problematisera avvikaren. Utifrån mina egna erfarenheter vill jag teckna ett porträtt av tonsättaren. Inte av någon specifik tonsättare, utan av den tysta norm jag känner av på kompositionsutbildningar och i andra forum dominerade av komponister.
Jag är inte främst intresserad av att räkna huvuden, att ställa kvinnor mot män i statistik och tabeller. Jag tror inte att någon människa, och därmed inte heller någon problematik, är så enkel att den kan sammanfattas i ordet man eller kvinna. I stället vill jag måla upp en bild av en identitet: tonsättaren. Vilka egenskaper förväntas en tonsättare ha? Vilka drag och färdigheter premieras i antagningssituation, i undervisning, i arbetsliv? Och vilka egenskaper osynliggörs eller motarbetas?
Jag är övertygad om att det finns vissa frågor som vi måste ställa oss om vi vill gå till botten med mansdominansen bland tonsättare – frågor som rör sig långt utanför antagningsjuryn på Högskolan för scen och musik. Vilka situationer och val, vilken uppmuntran, vilken självbild och identifikation är det som gör att vissa människor dras till identiteten tonsättare? Och vilka stöts bort av den rådande bilden av vad en tonsättare är och gör? Vem är tonsättaren?
Tonsättaren är ett namn
Det är så vi är vana att möta henom. Ett namn i programbladet som delas ut i konsertlokalen. I historieboken. På affischen som annonserar Konserthusets program. Jag tittar på Göteborgs Symfonikers webbsida. Konserten med musik av Saariaho och Liszt marknadsförs med en bild av dirigenten Juanjo Mena. Konserten med jazzpianisten Brad Mehldau annonseras med ett foto av Brad Mehldau.
Tonsättaren är inte en kropp
Tonsättaren kan bedriva hela sin karriär utan att någonsin synas. Tonsättaren finns inte på scen när hens musik spelas, visar inte upp sig i sin senaste festblåsa, som klassiska sångare ofta gör.
Tonsättaren sjunger inte. Jag har själv mött den skepsis som riktas mot kompositionsstudenter som vill använda sin egen röst, och jag vet att jag inte är den enda. Jag har blivit avrådd, för mitt eget bästa rekommenderad att använda mig av skolade sångare i stället. Varför? För att tonsättaren är professionell tonsättare. Tonsättaren är inte professionell sångare och bör därför hålla sin icke-professionella mun stängd.
Ta en titt på dem som faktiskt gör sin egen stämma hörd. Meredith Monk, Maja Ratkje, Diamanda Galás och Fátima Miranda komponerar alla helt eller delvis för sin egen röst. Lägg märke till könsfördelningen. Lägg ihop kvinnodominansen inom detta område med konstmusikvärldens ovilja att låta tonsättaren musicera. Framträder ett mönster?
Tonsättaren spelar inte heller något instrument. Förr i tiden krävdes det att kompositionsstudenten skulle kunna hantera pianot. Pianot, detta »objektiva» instrument kännetecknat av sin förmåga till överblick över alla register, kontroll över harmonik och stämföring. Men med en avsaknad av de uttryck vi förknippar med subjektivitet, med det individuella: artikulation, vibrato, frasering på mikronivå. Numera, med det ökade understöd som datorprogram ger tonsättaren, har även kravet på/uppmuntran till tonsättaren att använda sig av detta instrument avskaffats.
Många komponister gläds åt traditionen att separera tonsättaren från musicerandet och varandet på scen. Många är tacksamma för att slippa få blickar riktade mot sig, mot sin kropp. Andreas Ottemo talar i sin föreläsning om nördidentiteten, som är central på många tekniska högskolor. Ottemo beskriver hur ett av nördens främstakaraktärsdrag är föraktet för kroppen. Ett klassiskt exempel hittar vi hos huvudkaraktären i William Gibsons kultroman Neuromancer. Dennes högsta önskan är att helt göra sig av med »köttet» och sväva fritt genom cyberspace.
Den västerländska kulturen har länge delat in människan i kropp och själ, det fysiska och det mentala. Dessa har också kopplats till kön genom att kvinnor har ansetts ha mer att göra med det fysiska och män med det mentala. Titta nu på våra olika konstarter, titta på könsfördelningen bland utövare och notera hur denna korrelerar med i vilken grad kroppen är central för utövandet. Gå från dansen, som i många fall fortfarande kvoterar in män, via kvinnodominerade musikal och teater. Passera genom den klassiska musiken, som är mer likfördelad, och nå slutligen tonsättarna – förmodligen den konstnärsgrupp som har den allra högsta övervikten av män. Här lyser också upphovspersonens kropp fullkomligt med sin frånvaro i det slutliga realiserandet av konstverket, framförandet på konsert.
Tonsättaren gör inte musik, tonsättaren skriver musik
För skrivandet är centralt. Gör en bildsökning på Internet med sökordet »composer», och mellan målningarna av Beethoven och Händel är det noter som dominerar träffarna. Även i de fall där skärmdumpar från datormjukvara dyker upp, handlar det om notationsprogram snarare än ljud-sequencers. Vandra in på ett seminarium på valfri kompositionsutbildning och även där är det förmodligen noter du får se. Inte instrument. Inte mikrofoner. Inte syntar. Inte ljudredigeringsprogram. Utan noter – abstrakta instruktioner.
Det är på detta vis konstmusikens tradition förmedlas. Inte främst genom samtal, bilder eller ljudinspelningar, utan genom skrift. Behöver jag nämna att det skriftliga, det litterära, traditionellt har varit en männens domän, odlad i kloster och akademier? Att muntlig tradering har misstänkliggjorts och förvisats till hemmet och andra lägre värderade forum, forum som varit kvinnornas.
Tonsättaren är rationell
Konstmusik ❤ naturvetenskap. I Xenakis’ och Boulez’ efterföljd är en av de tryggaste banor en tonsättare kan välja att basera sina verk i rationella metoder och system, ofta hämtade från matematik eller naturvetenskap. Detta är ett konstnärligt ställningstagande som mycket sällan på allvar ifrågasätts eller problematiseras.
Visst är det också många som pratar om att de i stället jobbar intuitivt, men till skillnad från det systematiserade skapandet är den intuitiva kompositionsprocessen något som behöver motiveras och försvaras. Kritiken hänger liksom i luften. Fundera på den klassiska idén om »kvinnlig intuition».
Fundera på det faktum att de mest teoretiska naturvetenskapliga utbildningarna domineras av män.
Tonsättaren är en auktoritet
Under 1700-talet utkristalliserades den position vi idag kallar dirigent. Snart kom också rollen tonsättare att separeras från den kapellmästare som visserligen komponerade, men som också deltog i musicerandet. Alltsedan dess har också konstmusicerandet gått mot en alltmer auktoritär och hierarkisk struktur. Kronan på den klassiska traditionens musik är fortfarande orkestern, med sin tydliga maktordning från stämmusiker via solist/stämledare till konsertmästare och dirigent. Och ovanför (eller utanför) allt detta svävar tonsättaren som en osynlig närvaro, en naturkraft, en makt som inte går att ifrågasätta. Den är inte en person, en närvarande kropp. Den är en normativ röst som talar från notbladet, ett namn tryckt i stora bokstäver på partituret.
Noterna, medlet för kommunikation mellan komponist och musiker, blir alltså automatiskt en av de främsta kanalerna för utövandet av tonsättarens auktoritet. Ett partitur är till sin idé och hela sitt väsen normativt. Det definierar en standard, sätter upp normer för hur musiken bör låta, vilka aktioner musikern bör utföra. Många verk uppförs bara en enda gång, och inte sällan är de så komplicerat skrivna att det ljud som musikern producerar inte stämmer överens med de noterade instruktionerna. I många tonsättares ögon existerar musiken ändå i sin korrekta, perfekta form i partituret.
Intressant att notera är också det faktum att jag själv, på de kompositionsutbildningar jag har gått, alltid har uppmanats att ge musikerna så exakta och detaljerade instruktioner som möjligt: »De vill ha det så, klassiska musiker kan inte improvisera». Musikerstudenterna, å sin sida, får lära sig att »när du sjunger Rossini kan det vara okej att tolka lite fritt, men nutida tonsättare vill minsann att du gör exakt som det står!»
Båda parter skolas alltså in i den hierarki som gör tonsättaren till en auktoritetsfigur.
Vad vi nu bör göra för att ändra på dominansen av män bland tonsättare är något jag vill lämna till var och en att ta ställning till. Kanske är en sned könsfördelning inget problem? Kanske finns det andra normer som är lika viktiga att attackera? Oavsett hur vi väljer att betrakta och prioritera så vill jag bidra med att konstatera att begreppet tonsättare inte är ett oskrivet blad, en tom ram som kan fyllas av vilket innehåll som helst. Snarare är denna identitet, så som den dikteras av de normer som råder för tillfället, en kostym sydd efter specifika mått, som inte vem som helst kan få på sig. Den exkluderar vissa människor – de som inte lever upp till dess förväntningar. Och dessa kommer att fortsätta exkluderas så länge tonsättarrollen är intakt. Nu är det upp till oss att bestämma om vi vill sy om kostymen eller banta oss själva tills vi passar i den.
