KVAST har nyligen avtackat Astrid Pernille Hartmann som nu avgått efter fem år på ordförandeposten. Mycket har hänt under dessa år och vi är nyfikna på hur Astrid själv har upplevt den här tiden och vad hon vill skicka med oss in i framtiden till vårt fortsatta arbete för jämställdhet på Sveriges musikscener.
KVAST: Vill du berätta hur det gick till när du tog över ordförandeskapet?
Jag hade under decennier som redaktör på GöteborgsOperan och Oslo-Filharmonin sett behovet av arbete för jämställdhet vad gäller kvinnliga upphovspersoner, i synnerhet tonsättare. 1992 var jag sålunda med och startade Evterpe, den första föreningen för kvinnor i musik i Sverige och jag startade tidningen med samma namn, den första i sitt slag i Sverige. Efter några år flyttade Evterpe till Stockholm och jag själv ägnade mig mer åt arbetet och familjeliv. När det gått ganska många år såg jag att det fortfarande fanns ett enormt behov av insatser i frågan så jag tog jag kontakt med KVAST och undrade hur jag skulle kunna hjälpa till. Det resulterade i att jag valdes in som styrelseledamot och efter ett år blev jag vald till ordförande, detta var 2016.
KVAST: Hur började ditt arbete som KVAST:s ordförande?
Det var lite av en övergångsperiod och innebar en nystart på flera plan; merparten av styrelseledamöterna var nya och vår ”alltiallo” som hade skött hemsida, googlegrupp, facebooksida och diverse administrativt hade dessutom sedan länge aviserat att han skulle sluta. Det här med överlämnande var visst inte så utvecklad då, så omstarten blev för mig en stor utmaning. Jag var inte så erfaren av föreningsliv och hade aldrig ens varit på facebook, så man fick hantera många nya saker, så som att hitta ny webbyrå att ta sig an hemsidan som var till åren och utsatt för hackning mm. Det gick flera år innan allt det där landade ordentligt framför allt eftersom ”administrativa frågor” gärna hamnade längst ner på dagordningen – vi ville ju göra så mycket och genomföra stora projekt, som till exempel 10årsjubiléet. Ganska tidigt lyckades vi dock ta fram en ny grafisk profil och fick en flott ny logotyp, banér mm som vi satte igång att använda över allt – det togs fram rollups, visitkort, kvastborste med vår logga mm, så hela den biten var på plats och pronto till vårt jubileum.
Under den tidigare ordföranden hade KVAST uppvaktat dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke som sedan tog initiativ till att kalla representanter för hela musiksverige till rundabordssamtal om hur skapa större jämställdhet på repertoaren. Jag hade inte varit med under själva uppvaktandet, men som ordförande blev det sedan jag som bjöds in att representera KVAST på rundabordssamtalet som ägde rum på Kulturrådet. Vi var då ett antal aktörer som alla fick svara på bland annat frågan om vad som skulle kunna vara nästa steg för en mer jämställd repertoar. Då låg KVAST:s tioårsjubileum knappt två år in i framtiden, så mitt svar blev att KVAST skulle fortsätta på vår inslagna väg och även lyfta frågan extra genom att göra ett stort KVAST-jubileum. Redan i pausen erbjöds jag av representanterna för Konserthuset Stockholm, Stefan Forsberg och Fredrik Andersson att hålla vårt KVAST- jubileum där. Det var lite svårt att låtsas att jag behövde tänka mig om innan jag svarade ja tack, det vill vi gärna!
Därefter vände vi oss till Svenska Postkodstiftelsen för att ansöka om pengar. Det visade sig dock att stiftelsen ville att vi, utöver jubileet, skulle ansöka för ett mer långsiktigt projekt än bara ett jubileum, för att svara upp mot ambitionen att åstadkomma det stiftelsen gärna omtalar som ”bestående förändring”. Vi började då arbeta med en bred ansökan som inkluderade pedagogiska aspekter så som att få in olika nivåer av svårighetsgrad i vår repertoarbank, en ny repertoarstatistik, inspirationsfilm för att uppmuntra kvinnor att söka kompositionsutbildningar, göra en ny omgång repertoarsamtal med orkestrar i hela Sverige och mycket mera. Stödet vi sedan fick var då i miljonklassen och skulle löpa under 1,5 år, vi kunde anställa två personer på var sin lilla deltid och till vårt jubileum, som även innehöll internationella inslag och utbyten (det senare även med stöd från Statens Musikverk). Ett av de finaste ögonblicken under dessa år var för mig att på jubileumskonserten på Konserthuset sammanstråla med tidigare ordföranden Karin Rehnqvist, Stina Lyles, Maria Lithell Flyg och gäster från sysyterorganisationen i Frankrike, ta varandra i händerna för fotografering, för att sedan gå in till KVAST:s jubileumskonsert med Kungliga Filharmonikerna. Festivalhelgen var ett fantastiskt event, och utan att vi medvetet valt verk med specifika referenser till kvinnors livsvärld upptäckte vi dessutom att verken övervägande speglade just detta. Musiken må vara ett universellt språk, och det är underbart, men när kvinnor komponerar märks ändå snart att andra teman, titlar och inspirationskällor kommer in i bilden. Postkodprojektet RRIII gav en ekonomisk grund till att utöka och utveckla vårt arbete, verksamhetsområde, nätverk mm och vi fick väldigt fin respons från stiftelsen på vår slutrapportering – något jag oblygt vågar säga vi var förtjänta av och är stolta över; vi jobbade väldigt hårt – och hade väldigt roligt. Jubileet och allt som följde i projektet gjorde vidare att föreningens profil utåt blev stärkt, även internationellt. Vi bjöds bl a in till panelsamtal i Paris med representanter från franska kulturministeriet och Paris Filharmoniker och workshops i regi av EU.
KVAST Hur har du personligen upplevt ditt ordförandeskap i KVAST?
Det känns framförallt viktigt och därför väldigt meningsfullt. Ända sedan barnsben har jag haft intresserat mig för och skrivit om jämställdhet, sjungit mycket klassisk musik och studerat bl a musikvetenskap. Arbetet på de stora musikinstitutionerna där man haft så svårt att tänka om och tänka nytt vad gäller kvinnliga tonsättare, och upplevelsen hur denna ojämställdhet manifesterar sig på olika nivåer, bidrog till att arbetet med KVAST har känts både angeläget och givande. Det här vykortet som nyss dök upp när jag städade skrivbordshögen kan få illustrera min känsla. Kröyers bild ”Hip, hip, hurra” är ikonisk, precis som vår älskade klassiska musik. Männen står upp och tittar bekräftande på varandra. De skålar för varandra och har ett självklart självförtroende. Kvinnan längst ner på bilden sitter ner och lyfter lite försiktigt, prövande armen med glaset som om hon frågade ”får jag också vara med och hurra?” Hon har inte männens självförtroende och det är långt ifrån självklart att hon ska få vara med. Så höjdpunkten med mitt arbete i KVAST blir att sitta med den här bilden och känna att jag gjorde det som var nödvändigt och att den försiktiga armen har blivit stärkt. Det har varit otroligt spännande och roligt och jag är glad och stolt över allt vi har åstadkommit.
Hip, hip hurra! med bl a vännerna i systerföreningen Les Plurielles med huvudarrangören, ledaren för CDMC Laure Marcel-Berlioz.
KVAST: Upplever du förändring i musiklivets inställning sedan du började?
Ja, visst har det hänt saker. Tidigt i mitt ordförandeskap fick vi anledning att dela ut vårt pris Guldkvasten till Konserthuset Stockholm, bara en sån sak. De hade då slagit musiksverige med häpnad och släppt en hel säsong med ett för en sådan orkester rekordstort antal kvinnliga tonsättare på programmet. Det kändes som en propp äntligen gått ur – och detta skulle ju KVAST bara uppmärksamma. Kgl Filharmonikerna blev snabbt en förebild internationellt. Under vår kommande riksrunda orkestersamtal med möten runtom i Sverige märkte vi också en attitydförändring sen förra gången för ett antal år sedan; från det att man tyckt att KVAST mest representerade jobbiga frågor visade man sig nu öppnare och mera positiva. Nu som allt fler börjat ta de första mer eller mindre skälvande steg att spela ett och annat stycke av en kvinnlig tonsättare hör de defensiva attityderna till undantagen.
När det gäller nutida musik och beställningsverk har vi i dagsläget i Sverige jämställdhet, detta framgick av vår senaste statistik och är något av en milstolpe. Resultatet om jämställdheten på de nya verken väckte för övrigt stor uppmärksamhet på ett panelsamtal i Paris dit jag var inbjuden för att berätta om KVAST:s arbete. Tyvärr är dock den nutida musiken bara en försvinnande liten del av den totala repertoaren på våra konsertscener varför vi fortfarande är långt ifrån någon jämställd repertoar – senaste statistiken visade att 6,3 % av musiken räknat i minuter var komponerat av kvinnor. Det har hänt mycket på den fronten i musiksverige sen KVAST började sopa 2008 men det går alltså otroligt långsamt. Och historien har lärt oss en oerhört viktig läxa: ett steg fram för jämställdhet leder ofta till backlash, varför det är viktigt att KVAST fortsätter att vara en blåslampa. Vi måste även fortsätta vårt mer nytillkomna verksamhetsområde: att sprida kunskap om och se till att det spelas musik av även äldre tiders kvinnliga tonsättare.
Hur har du tänkt när du arbetat för KVAST?
Min respekt för den här föreningen, dess syfte, metoder och gärning har varit så stor! KVAST var till exempel redan välkänd i kulturmedia när jag började; grunden var redan lagd och jag har tyckt om att bygga vidare på det som fanns, med statistik, Guldkvasten, hemsida, repertoarbank med mera. Jag gillar att tänka långsiktigt och jag har verkligen känt att vi både befäst, byggt och tagit föreningen vidare. Vårt tioårsjubileum 2018 blev således lite av en höjdpunkt på KVAST:s verksamhet och genomslag genom alla år. Under min tid och med stödet från Postkodstiftelsen till projektet RRIII (Repertoarrycket III) möjliggjordes även mer fokus på unga, tillväxten av kvinnliga tonsättare och pedagogiska frågor samt äldre tiders musik. Att vi fått in musiker i styrelsen känns också bra, själv är jag främst musikvetare och ser gärna fler musikvetare i KVAST.
KVAST: Vill du skicka med några ord på vår väg framåt?
Tänk långsiktigt, tänk resultat och se till att ha roligt! Alla kan inte driva på så intensivt som jag har gjort under mina ordförandeår som ägde rum efter fyllda 60 år då jag privat hade undanstökat barnbestyr, hade ekonomisk grundtrygghet och inarbetade rutiner på jobbet – jag bad faktiskt om att få gå ner i arbetstid och ner i lön för att kunna hålla på mer med KVAST, så viktigt visste jag att det här var. De flesta måste ju lägga så mycket tid på sitt komponerande, jobb, musicerande, skapande, familjeliv.
Nu som KVAST har en stadigare grund att stå på både ekonomiskt med stödet från Jämställdhetsmyndigheten, upparbetade gemensamma rutiner på ”kontoret” och ett vidgat nätverk med samarbetsmöjligheter kan man fortsätta sopa och ropa på bästa KVAST-manér, och kanske även vara mera med att informera och inspirera, pusha perspektiven för konsertformer och stilar, kittla repertoartänket så att musikscenen blir mer spännande, mångfaldig och attraktiv, framför allt med mera nutida tonkonst. Jag är övertygad om att konstmusiken er i stort behov av kvinnligt inflytande och nytänkande och att vi måste få med även männen på den resan.
