OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Redovisning till Musikverket, juni 2015
KVAST – Rapport från RepertoarRycket II.
Uppföljande orkestersamtal 2015
Under våren 2015 har Eva Sidén och Alexandra Nilsson från styrelsen i KVAST gjort uppföljande samtal med 17 av de orkestrar som KVAST tidigare har besökt inom ramen för RepertoarRycket I (2013/14)
Bakgrund
Det första RepertoarRycket som vi gjorde med stöd av Musikverket, bestod i att vi besökte orkestrarna och inledde en dialog med dem gällande repertoar och jämställdhetsfrågan. Ylva Q Arkvik (ej längre i styrelsen), Eva Sidén och Alexandra Nilsson (ej längre i styrelsen) bokade möten med orkestrarna och träffade i de flesta fall orkesterchefer samt medlemmar i programråd. För det mesta var mottagandet mycket positivt. Vid dessa besök etablerades kontakten och inleddes dialogen som därefter har följts upp med telefonsamtal.
Orkestersamtal 2015
Det här var frågorna som vi ställde och förde ett samtal kring:
1. – Hur har ni arbetat med repertoarfrågan i programrådet sen vi sågs sist?
(Delfrågor under samtalet: – Vad har förändrats? – Hur kan arbetet bli bättre?)
2. – Hur upplever du inställningen till frågan om jämställd repertoar i programrådet?
(Om inställningen är negativ/ointresse – kan ni förklara de argument som finns för att inte arbeta aktivt med repertoarfrågan)
3. – Vad anser du är ditt uppdrag och ansvar som orkesterchef i arbetet för en mer jämställd repertoar?
(Ev delfråga: – Anser du att uppdraget är otydligt gällande jämställd repertoar?)
4. – Kommer ni uppnå era satta mål för kommande säsonger?
(Om inte – Varför?)
Samtal har förts med:
Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester, Västerås sinfonietta, Svenska kammarorkestern, Wermland opera, Gävle symfoniorkester, Uppsala kammarsolister, Helsingborgs symfoniorkester, Jönköpings sinfonietta, Dalasinfoniettan, Göteborgs symfoniker, Malmö symfoniorkester, Nordiska kammarorkestern, Norrköpings symfoniorkester, Stockholms läns blåsarsymfoniker (SLB), Norrbottenmusiken och Norrlandsoperan.
Orkestrarnas bild (av sitt arbete med jämställd repertoar)
Sammantaget är orkestrarnas egen bild som de förmedlar till oss att jämställdhetsarbetet fungerar bra i programråd och generellt inom institutionerna. De arbetar hela tiden med förbättringar och medvetenheten om frågan är mycket hög. I vissa orkestrar, till exempel Kungliga Filharmonikerna finns frågan alltid med på programrådsmötena, där har de även tillsatt flera personer som har ett särskilt uppdrag att bevaka frågan.
Generellt tar flera orkestrar upp problemet med att hitta repertoar, särskilt äldre verk av kvinnliga tonsättare. Det är enligt dem svårt att hitta verken och det är svårt att hitta verk med rätt besättning. Flera orkestrar tar upp att de använder KVASTs webbsida frekvent när de söker repertoar via vår repertoarbank.
Vi har också noterat att gällande nyskriven repertoar, efter 1984 så ser jämställdheten betydligt bättre ut (se vidare Kvast/Fst repertoarstatistik för 2014/15 på kvast.org).
En annan aspekt som flera lyfter fram är publikperspektivet. Till exempel Helsingborgs symfoniorkester och Gävle symfoniorkester menar att det är mycket svårt att spela nyskriven musik generellt och även mer okända verk samt verk av kvinnor. De menar att de har ett uppdrag även kommunalt/publikt som styr deras repertoarval i hög grad. De måste ha mycket publik på varje konsert och då faller möjligheten att spela något utanför de snäva konventionella ramarna, alltså de ”måste” spela repertoarverk av Beethoven, Mozart etc för att fylla konserthusen.
Här visas på en intressant diskrepans mellan olika synsätt: För vem spelar orkestrarna? Är deras primära uppdrag att ”vårda, bevara, förvalta”. Är deras uppdrag primärt att fylla salongerna med mycket publik? Ett perspektiv som står inskrivet i de statliga direktiven till institutionerna är att de även ska ”främja kreativitet och konstnärlig förnyelse samt främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas”.
Flera orkestrar tar även upp relationerna och samarbetet med agenturer/dirigenter. Exempelvis Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna menar att de för att ligga i framkant och för att hålla en mycket hög kvalité som orkester måste ha samarbeten med vissa internationella ”stjärndirigenter” och solister där ett jämställdhetsperspektiv inte kan prioriteras. Dessa dirigenter framför en ”prestigerepertoar”, Beethoven, Mahler etc. och i dessa sammanhang är jämställdhetsfrågan ointressant.
Även kring detta har orkestrarna lite olika perspektiv. Begreppet hög kvalité behöver inte ha med en specifik stjärndirigents insats att göra som några orkestrar påpekar. Agenturerna arbetar på en stenhård kommersiell marknad och är väldigt angelägna om att få sina artister i så många uppdrag som möjligt.
Vi har i våra samtal med orkestrarna även påpekat att det spelas väldigt lite av svensk musik generellt, dessutom lite av nyskriven musik och implicit lite musik av kvinnliga tonsättare. Det verkar finnas ett samband mellan hur orkestrarna arbetar i nuläget med till exempel agenturer och hur det ser ut repertoarmässigt. Några orkestrar, till exempel Wermland operas orkester, Uppsala kammarsolister och Jönköpings sinfonietta, nämner att de försöker påverka dirigenterna direkt till att utvidga repertoaren med mer verk av kvinnliga tonsättare, mer svensk, och mer nyskriven musik. Jönköpings sinfonietta har inrättat en ny programrådsstruktur där musikerna är mer aktiva. Det har påverkat repertoaren i hög grad med fler nyskrivna verk, verk av kvinnor samt även fler kvinnliga dirigenter.
Berwaldhallen/ SRO, har tagit fram en ny repertoarstrategi som enligt Helena Wessman, på sikt 4-5 år, kommer att förändra repertoarinnehållet. Kungliga filharmonikerna har flera personer tillsatta till programrådet för att särskilt
bevaka frågan. Samtliga chefer menar att deras uppdrag är mycket tydligt formulerat och att de fullföljer uppdraget.
Procentmål
Flera orkestrar, till exempel Svenska kammarorkestern i Örebro och Göteborgs symfoniker vill inte sätta upp några procentuella mål. Nordiska kammarorkestern ville inte sätta upp något mål vid förra mötet men har nu satt upp målet på 20% repertoar av kvinnliga tonsättare på sikt. De som satte upp mål vid våra första möten med RepertoarRycket, har inte riktigt lyckats nå upp till dem ännu, men jobbar långsiktigt på det. Till exempel har Västerås ett mål på 12 % som de tror att de kommer att uppnå på sikt, liksom Norrlandsoperan som har ett mål på 15 %. SLB menar att de kommer nå sitt mål på 25-30 % under innevarande säsong.
Flera orkestrar påpekar att de ogillar KVASTs Repertoarstatistikräkning (i år i samarbete med FST, se vidare kvast.org). De har synpunkter på hur vi räknar och menar att det blir missvisande.
KVASTs bild (av orkestrarnas arbete med jämställd repertoar)
Kvast är en liten ideell förening. Kvast bildades med utgångspunkt i att det var väldigt dålig representation av kvinnliga tonsättare på orkesterrepertoaren 2007-2008. Under samma tid ökade dock antalet kvinnliga tonsättare i FST betydligt, upp till cirka 16 % (nu ca 18 %). Förutom de inhemska tonsättarna finns ett stort antal såväl levande
som döda mycket bra kvinnliga tonsättare internationellt. Många av dem finns listade bland Kvastwebbens drygt 800 tonsättarpresentationer.
Vår syn är att det är märkligt att det kulturella samtalet exkluderar kvinnliga upphovsmän i orkestersammanhangen som dessutom uppbär de högsta statliga ekonomiska stöden. Dessa orkestrar är den huvudsakliga maktfaktorn i musiklivet. Utanför detta finns ett stort rikt musikliv som både är jämställt, mångkulturellt, nyskapande, tillåtande, kreativt. Är det rimligt att så mycket av det statliga stödet ska gå till institutioner som utestänger en stor del av musiklivet – både publik samt utövare och upphovsmän av högsta kvalité? Orkestrarna använder gärna begreppet
kvalité men vad innebär hög kvalité och vad innefattar begreppet?
Vårt mål med RepertoarRycket har varit att i dialog med orkestrarna påverka antalet framföranden av musik av kvinnor i positiv riktning. Inom detta mål har vi även inkluderat nyskriven musik och framförande av svensk musik vilket också är en stor brist inom orkesterinstitutionerna. Äldre verk av kvinnor är också utestängda i dessa sammanhang, något som vi alltid påpekat i våra samtal med orkestrarna. Vi har själva tagit fram tips på var och hur man kan finna denna repertoar. Det är inte omöjligt alls om man lägger tid och engagemang i det.
Orkestrarna brukar ofta påpeka att de inte har tillräcklig tid. Vi finner detta argument märkligt, större delen av det s.k fria musiklivet jobbar ofta ideellt utan ersättning vilket ju inte är fallet inom orkestersfären. Det är inga större problem att hitta ny intressant högkvalitativ repertoar, varken av äldre eller nutida kvinnliga tonsättare om tid läggs på det. Det går att söka via KVASTs repertoarbank (kvast.org/repertoar), Statens musikbibliotek och Stim/Svensk musik samt i andra länders motsvarigheter.
En reflektion kring detta är att det existerar två parallella musiksfärer; det institutionella och det s.k fria musiklivet. Det är synd att det har blivit denna uppdelning. De stora institutionerna som har de största resurserna och de ekonomiska medlen skulle kunna inkludera mycket mer av det ”fria musiklivets” perspektiv, arbetsätt och utövare, alltså inkludera mer nyskriven eller okänd äldre musik samt nyskapande projekt av såväl kvinnor som män i sin verksamhet.
Många av orkestrarna hävdar att de måste värna om sin publik, det vill säga att de inte kan spela ny musik eller verk av okända etc… då skulle de tappa sin publik. Vår syn skiljer sig även där. Vi tror att publiken finns för det nya och okända. Vi tror att om orkestrarna förändrade sin konservativa, gamla struktur så skulle en ny dynamik uppstå och publiken skulle tycka det var bra och även ny publik skulle tillkomma.
Vi har flera goda exempel: till exempel tonsättarfestivalerna som görs på Konserthuset i Stockholm eller festivalen Norrköpingsljuds orkesterkonsert med SON. När tonsättare, verk och artister verkligen lyfts fram och marknadsförs ordentligt så är publiken nyfiken, intresserad och entusiastisk. Varför skulle det inte vara möjligt att göra många fler konserter när man blandar gammalt och nytt på ett intressant vis och verkligen lyfter fram de nya och/eller okända verken?
Man kan också jämföra med andra kulturinstitutioner, museer/bildkonst eller teatrar där jämställdheten är betydligt bättre, liksom även intresset för beställningar av nyskapade produktioner och där även andelen nationellt producerad konst är högre. Där finns också ett publikintresse för det nya och ”okända”.
Sammanfattning
I vår dialog med orkestrarna har vi mestadels etablerat en positiv kontakt. Vi har ett pågående samtal. Dock så är strukturerna väldigt cementerade och det är svårt att förändra dessa. Detta påpekar också några orkesterchefer som ändå menar att det på lång sikt kommer att förändras.
Vi vet att vår dialog har fått upp frågan på agendan, till exempel så nämner de flesta orkestrar, Dalasinfoniettan, Svenska kammarorkestern med flera att Kvast är en inspirationskälla till att lyfta jämställdhetsfrågan. Och att vår webbsida med repertoarbank har betytt mycket i deras arbete. Några orkestrar, till exempel Göteborg, Helsingborg och Kungliga filharmonikerna, har ifrågasatt Kvasts arbete. Speciellt när det gäller repertoarsammanställningarna som ju anger i procent andel verk av kvinnliga tonsättare som spelats under en säsong i varje orkester.
De har haft synpunkter på hur vi räknar och till exempel Stefan Forsberg/Konserthuset rekommenderar att vi ska gå igenom deras årsredovisning för att kunna se hela deras resultat. Vi däremot har haft som policy att vi bara kan räkna det som är synliggjort i generalprogram, på orkestrarnas webbplatser etc. Vi är medvetna om att det spelas en hel del verk under olika teman som Familjekonsert etc. där det kan finnas verk av kvinnor, men om varken namn eller verktitlar publicerats kan vi inte räkna dessa verk.
I år (2014/15) gjordes den nationella repertoarsammanställningen i samarbete med FST. Det innebar att den kunde bli betydligt mer omfattande, till exempel räknades de framförda verkens speltid i minuter. Repertoaren vid arton orkestrar och fem operahus sammanställdes, liksom den kammarmusik som var specificerad i säsongsprogrammen.
Siffrorna i KVASTs/FSTs nationella repertoargenomgång talar sitt tydliga språk. Det kan ha smugit sig in något redovisningsfel, men sammantaget visar den senaste repertoarsammanställningen en klar tendens:
– av totalt antal spelade minuter musik säsongen 2014-15 var 96 % komponerade av män och 4,0 % komponerad av kvinnor.
– andelen svensk musik som framförts är 15,7 %.
Se vidare hela repertoarstatistiken på kvast.org.
Stockholm 10/6 2015
Eva Sidén/ KVAST-styrelsen.
(Ordf. Maria Lithell Flyg, Molly Kien, Leo Correira de Verdier, Astrid Hartmann, Thomas Lindahl, Alexandra Nilsson (ej kvar i styrelsen)
