KVASTs ordförande Maria Lithell Flyg ger här föreningens syn på orkesterrepertoaren apropå sommarens diskussion i en del medier. Underlaget till diskussionen är de resultat som uppenbarades i och med att den nationella repertoargenomgången av 18 offentligt finansierade orkestrar och fem operahus redovisades i maj i år.
Det dröjde ett par månader innan några reaktioner från orkestrarna visade sig, men i juli tog det fart … efter en krönika av Martin Aagård – Peak Brahms – på Aftonbladets kultursida.
(Nederst på sidan finner du länkar till de repliker som publicerats i Aftonbladet samt ett inslag i Kulturnytt, Sveriges Radio).
Förändring kräver inte tid, utan ett beslut och en vilja
Cheferna för de tre största orkestrarna i Sverige skriver i Aftonbladet (21 juli) att viljan till förändring finns och att de jobbar med frågan. Men Helena Wessman, Stefan Forsberg, Sten Cranner skriver också att Brahms är ”basal” och att orkesterformen skapades för den typen av musik. Det finns en underförstådd uppfattning att det skulle vara deras huvuduppdrag att spela dessa gamla klassiker.
I de nationella kulturpolitiska målen läser vi att kulturen ska vara en dynamisk och utmanande kraft, att man vill främja kvalitet och konstnärlig förnyelse, samt att man vill prioritera förbättrade villkor för den nyskapande kulturen och ett kulturarv för framtiden. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet, kvinnor som män.
På vilket sätt kan tyska, ryska och österrikiska farbröder utgöra ett svenskt kulturarv? Råder det någon sorts kulturimperialism i konserthusen när man innefattar Brahms? Och framför allt – vilket kulturarv formar de för kommande generationer? Hur ska nya klassiker skapas och få en plats i den musikaliska kanon om de inte får en chans att ta sig in i repertoaren?
Det är viktigt att konserthuscheferna kan behålla sin konstnärliga frihet, men betydligt större hänsyn måste tas till de kulturpolitiska målen. Med offentliga medel ska man inte följa minsta motståndets lag.
Om den svenska musiken ska ha någon chans att nå utanför landets egna gränser är det nödvändigt att betydligt fler chefsdirigenter är intresserade av svenska tonsättare. Till exempel har Esa-Pekka Salonen haft stor betydelse för en tonsättare som Anders Hillborg genom att han har tagit med sig den svenska musiken utomlands och gjort den känd även där.
Det råder en förutfattad mening bland konserthuscheferna att publiken sviker när de framför nutida konstmusik. Men Konserthusets tonsättarfestivaler har varit välbesökta och de senaste årens nyskrivna verk har rönt stora publikframgångar, exempelvis Mats Larsson Gothes opera Blanche & Marie som gick för utsålda hus vid Norrlandsoperan och hyllats med operapriser i Sverige och internationellt.
Vi tror snarare att publiken sviker för att orkestrarna ägnar sig åt en museal verksamhet som inte känns relevant. Det finns massor av högkvalitativ nyskriven konstmusik som publiken aldrig får höra på de offentligt finansierade orkestrarnas scener. Den framförs i stället i det betydligt vitalare fria musiklivet.
Wessman, Forsberg och Cranner skriver vidare att programläggningen sker i samförstånd. Men om detta samförstånd leder till att endast cirka fyra procent av den musik som framförs är komponerad av kvinnliga tonsättare samt bara cirka elva procent nykomponerad, då är inte vi med på det samförståndet.
En betydligt bättre balans mellan gammalt och nytt, svenskt och utländskt, manligt och kvinnligt är absolut nödvändig om svensk orkestermusik ska bli relevant för den vanliga musikintresserade medborgaren.
[symple_divider style=”dashed” margin_top=”10″ margin_bottom=”10″]Peak Brahms ›
(Aftonbladet Kultur, 17 juli 2015)
Brahms är basal ›
(Aftonbladet Kultur, 21 juli 2015)
Manliga tonsättare dominerar ›
(Kulturnytt, Sveriges Radio P1, 22 juli 2016)
Det finns ingen gudomlig rättvisa ›
(Aftonbladet Kultur, 23 juli 2015)
Konstnärlig frihet är ingen vetorätt ›
(Aftonbladet Kultur, 28 juli 2015)
Brahms måste vägas upp med nytt ›
(Aftonbladet Kultur, 29 juli 2015)
Konservativ repertoar för män, av män ›
(Aftonbladet Kultur, 6 augusti 2015)
Livet är orättvist, svenska dirigenter!
(KUPP-dirigenters kommentar på Kvastwebben, 10 augusti 2015)
Konstmusiksystrar svarar konserthuschefer
(inlägg på Kvastwebben, 26 augusti 2015)
[symple_divider style=”dashed” margin_top=”10″ margin_bottom=”10″]