Ibland ser man inte skogen för bara träd. Det är dessutom länge sedan KVAST utsåg en hedersmedlem. När vi nu återupptog traditionen att utse hedersmedlem var valet självklart: KVAST:s stiftare, tonsättaren professor Karin Rehnqvist. Här ett samtal med henne om uppstarten och de första åren.
KVAST: Vill du berätta om hur allt började när du tog initiativet och bildade KVAST 2008?
KARIN: När jag på våren satt och scrollade igenom svenska orkestrars generalprogram upptäckte jag att i stort sett alla bara spelade musik av män. De flesta spelade noll verk av kvinnlig tonsättare. Jag trodde att det sakta blivit bättre, att det alltmer spelades verk även av kvinnor, så jag blev väldigt besviken, ja deprimerad. Jag låg på soffan en vecka. Blir det aldrig bättre? Vad kan man göra? Efter en vecka steg jag upp med orden; De behöver hjälp! Det blev nyckeln till att komma vidare. Vi behöver hjälpas åt, detta är ett problem för alla i musiklivet, kvinnor som män. Jag ringde några orkesterchefer för att höra hur de tänker och hur det kan bli så snett och fick olika svar;
– Detta är inget problem, det kommer att ordna sig efterhand.
– Vi tänker inte så, det handlar bara om kvalité.
– Vi kan i programgruppen tala om att det behövs fler kvinnor som solister, men när fler kvinnliga tonsättare kommer på tal hummas det lite generat.
Så skickade jag ut ett upprop till alla kvinnliga tonsättare i FST (Föreningen Svenska Tonsättare) och det small till i mailboxen. I stort sett alla svarade inom 24 timmar. Det märktes tydligt att frustrationen var stor, att det fanns ett uppdämt behov av att göra något. Snart därefter träffades vi hemma hos mig och beslöt oss för att agera och bilda en förening. Vad skulle vi heta? KVAST – Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare utslungade Ida Lundén. Det var ett lyckokast. Namnet får allas mungipor att åka upp, en bra utgångspunkt, och kvasten är en användbar symbol i detta sammanhang.
Vi bestämde oss för att föra statistik och räkna antalet verk av kvinnliga respektive manliga tonsättare kommande spelår i svenska orkestrar. Resultatet var förskräckande; 813-10.
Detta måste vi förstås förmedla till orkesterchefer på ett effektivt och finurligt sätt. Vi skrev ett brev som vände lite på förväntat perspektiv: ”Vi har räknat.. och av 823 verk är 813 av män. Grattis alla män.”* Det lite humoristiska tonläget var viktigt tror jag för att nå ut med vårt allvarliga budskap och få gensvar. Vi läckte vår statistik till pressen, där vi genast fick mycket draghjälp. Noll är noll. Många orkestrar spelade inte ett enda verk av någon kvinna, det är tydliga besked. Vi fick enorm uppmärksamhet. Också delar av musiklivet hängde på. Radiochefen Kerstin Brunnberg gick ut och sa att detta är uruselt. Radions Kulturnytt tog upp ämnet och jag blev ditkallad tillsammans med Stefan Forsberg, chef för Stockholms Konserthus, som tog saken på största allvar. Nu tog det skruv och vi blev inbjudna till orkestrars programråd.
KVAST: Hur gick allt detta ihop med ditt eget komponerande?
KARIN: Det gjorde det ju inte. Det var jättemycket jobb med KVAST i början. Jag blev kontaktad av så många. Det blev en sån snurr att jag inte kunde komponera på minst ett halvår. Komponerande kräver lugn och ro, men jag hade inget val här. Ibland måste man bara agera.
KVAST: Du var föreningens första ordförande 2008-2012 Hur upplevde du den tiden?
KARIN: Mediepådraget fortsatte vara stort under flera år. Först var jag rädd att bli utfrusen av musiklivet, att min musik skulle sluta spelas. Reaktionerna på ”en ilsken kvinna” är inte alltid nådiga. Men det blev inte så, förmodligen för att kritiken var ytterst rimlig och det sätt vi framförde den på fungerade. Ämnet nådde snabbt ända upp till kulturdepartementet som sa att ”det här måste vi ändra på”.
KVAST: Hur arbetade styrelsen under de första åren?
KARIN: Kajsa Hallhagen, musikjournalist, var en väldigt viktig person de första åren. Vi hade daglig kontakt och bollade hållning och idéer. Viktigt var att KVAST skulle lyfta fram kvinnors musik från alla tider och länder. Vi ville bygga en repetoarbank på nätet, vi ville uppmuntra till fler beställningsverk. Vi åkte ut till orkesterråd, där minns jag att Ylva Nyberg-Bentancour och Tebogo Monakotla var med i början. Vi sågs alla medlemmar då och då för fortsatta planer och god mat, vilket hade till följd att vi lärde känna varandra och de olika kompetenserna vi besatt. Det har varit viktigt för fortsatt arbete, både i KVAST och i övriga musiklivet. Vi stöttades också av många män. I arbetet med repetoarbank och hemsida var Per-Åke Byström mycket viktig. 2010 började vi dela ut Guldkvasten, ett pris som lyfter fram den som gör något bra för jämställdheten. Första året gav vi det till Båstad Kammarmusikfestival. Priset var då en kvast i form av en stor kylskåpsmagnet. Varje gång pristagaren tar sig en ostmacka skulle den påminnas om sitt viktiga arbete för jämställdhet. Numera är priset en ståtlig glaspjäs.
KVAST: Har du märkt någon förändring i musiklivets inställning till jämställdhet och kvinnliga tonsättare sedan starten 2008?
KARIN: Framförallt har sökljuset ställts om. Där det tidigare mest fanns män har nu också kvinnor fått ta plats. Vad gäller beställningsverk och ny musik-festivaler har vi faktiskt uppnått jämställdhet. Det är en enorm skillnad. Fortfarande finns en hel del arbete kvar när det gäller historiska verk, här finns säkert fler glömda verk att upptäcka. Det arbetet är påbörjat. Vi har också fått internationell uppmärksamhet. Vårt genomslag spreds till andra länder och redan första året fick jag flera besök av kvinnliga tonsättare som inspirerades av vårt arbete och ville diskutera och ha tips.
KVAST: Ni lade helt enkelt grunden för en ”hållbar utveckling” med KVAST?
KARIN: Ja, vi får hoppas att det håller.
KVAST: KVAST har efter några års uppehåll åter tagit upp traditionen att utse en hedersmedlem och vem kan vara mer lämplig än du! Har du något att säga om det?
KARIN: Det känns förstås väldigt roligt att få uppskattning från de egna leden. Tillsammans har vi lyckats förbättra jämställdheten i musiklivet, andra har hängt på, och det känns väldigt fint att få ett erkännande för arbetet och idéerna.
KVAST: Vill du skicka med några ord på vår väg framåt?
KARIN: Det är viktigt att kunna visa att det finns repertoar och att hela tiden hålla repertoaren uppdaterad för att underlätta för arrangörer och musiker. Dessutom är nätverkande av alla de slag viktiga, inte minst med internationella kontakter och de över genregränser. Det har varit glädjande att se att styrelserna efter
min tid jobbat vidare med stor energi; repetoarryck, jubileumsfestival, internationella närverk med mera. Goda idéer kräver alltid mycket inlevelse och kraft.
KVAST kommer att behövas ganska länge tror jag. Blåslampan behövs!
Hedersmedlemmar sedan tidigare är musikjournalisten Birgitta Tollan, sångerskan, komponisten och författaren Marie Selander och prof. em. Eva Öhrström.
