Under 2000-talet har Gotlands tonsättarskola varit en viktig inkörsport till högre kompositionsstudier – under perioder har det talats om att det var omöjligt att komma in på musikhögskolornas kompositionsprogram utan att ha gått “Tonis” först. Skolan är därför en avgörande faktor när det gäller vilka som släpps in i konstmusikens finrum. Precis som musikhögskolornas kompositionsprogram har kollegiet tidigare bestått av nästan uteslutande män, men på senare år har det skett en förändring mot en mer jämställd sammansättning. Siri Landgren pratade med utbildningsledaren Mattias Svensson Sandell om tonsättarskolans arbete för jämställdhet och inkludering.
Siri Landgren: När jag gick på tonsättarskolan så hade du en introduktionskurs där du varje morgon spelade musik av en ny tonsättare, men utan att avslöja namnet förrän stycket var slut. Och långt senare fick jag veta att urvalet tonsättare medvetet hade gjorts så att du spelade lika många kvinnor som män. Arbetar ni på liknande sätt idag?
Mattias Svensson Sandell: Det du nämner var en del av vårt arbetssätt tidigare, när vi började jobba med den här typen av frågor för kanske 15 år sedan. Då tog vi hjälp av jämställdhetsstrategen Katrin Rindlaug som gav oss rådet att inte prata för öppet om vårt jämställdhetsarbete. “Gör ni det så kommer de få kvinnor som går på utbildningen känna sig som representanter för något som de inte är där för att representera”, sa hon. I stället fokuserade vi på vårt språkbruk, att ta in repertoar av kvinnor, anlita kvinnliga gästföreläsare och tänka på hur vi kommunicerar utbildningen utåt.
Men nu tror jag att vi nog behöver tänka om lite. Det har hänt så mycket i samtalet kring jämställdhet, såväl som inkludering i stort, och om vi inte pratar om det så kan det kanske se ut som att vi inte tänker på det alls.
Har ni fått kritik från studenterna för att ni inte har talat öppet om jämställdhet?
Ja, det har hänt. För ett par år sen kom det in ett gäng studenter till mig på kontoret. “Vi skulle vilja prata med dig om en sak.”, sa de. Studenterna var vänliga, men också upprörda och irriterade. Det året var det bara en enda kvinna i den nya klassen. “Vi tycker det är upprörande att ni bara har tagit in en enda kvinna på utbildningen. Och varför pratar ni aldrig om det här? Jobbar ni över huvud taget med jämställdhet?”.
Det var svårt att veta hur jag skulle svara, så att det inte bara lät som att jag försvarade mig. Faktum var att vi hade tagit in åtta kvinnor det året, men sju hade av olika skäl tackat nej.
Så jag bara lyssnade, och sen föreslog jag att vi skulle bilda en liten grupp för att prata om de här sakerna. Så skulle jag kunna förbereda en presentation hur vi har jobbat hittills.
Hur gick det med gruppen?
Vi träffades ett tag, men det dök också upp en annan kritik. “Ni kan ju inte lägga över ansvaret för de här frågorna på studenterna?” Och det håller jag med om. Men det är inte helt lätt att veta hur vi ska göra. Studenterna har ett behov av att prata om det, men det är inte rätt att de får axla ansvaret.
Breddad rekrytering
Är det ens meningsfullt att prata om jämställdhet i sig, eller behöver vi tänka inkludering i ett större perspektiv?
Vi behöver absolut komplettera med andra perspektiv, men det är också viktigt att vi fortsätter tänka i termer av jämställdhet: den är på rätt väg, men vi är inte framme än.
Det finns också en växande medvetenhet om hur vit musikhistorien är. Och om hur avgörande socioekonomisk bakgrund är; akademisk medelklass är gravt överrepresenterad i konstmusiken. Det är en jätteutmaning. Det var bland annat därför vi startade vår distansutbildning.
Vad var syftet med den?
Distansutbildningen startade som en del i skolans arbete med breddad rekrytering. Vi ville nå människor som inte har råd med kursavgiften (i dagsläget 38 000 kronor per läsår) eller möjlighet att flytta till Gotland. Från stiftelsen Signatur fick vi ett stöd som möjliggjorde att vi kunde erbjuda den här utbildningen gratis.
Resultatet blev väldigt lyckat: vi nådde verkligen till andra grupper än de som vanligtvis är representerade på tonsättarskolan, och även pedagogiskt tyckte vi att det funkade väldigt bra. Det kändes därför snopet att inte kunna fortsätta – stödet vi fick var bara för ett tvåårigt projekt.
Då blir jag nyfiken på om de annorlunda fysiska och pedagogiska förutsättningarna också resulterade i att det blev en annan typ av musik som fick träda fram?
Jag har lite svårt att svara på det eftersom jag inte själv var involverad pedagogiskt, men arbetssättet var helt klart annorlunda. Det var ganska få i gruppen som kunde noter, och utbildningen var mer inriktad på intuitivt och tvärkonstnärligt skapande, med mer fokus på grafisk notation och ljudinspelning. Så jag tror nog att även musiken blev ganska annorlunda. Om det beror på vilka eleverna var eller på undervisningsformen är svårt att säga.
Kvalitetsbegreppet
Ett vanligt svar på jämställdhetsrelaterad kritik är att hänvisa till “kvalitet”. Hur ser du på kvalitetsbegreppet och andra urvalskriterier?
Det är klurigt. En bedömning måste alltid göras i antagningssituationer, och den kommer alltid influeras av vilka det är som gör urvalet. Det enda man kan göra där är att ha så erfarna personer som möjligt, som också har en bredare syn på vad kvalitet kan vara. Men kvalitetsbegreppet är också viktigt om vi inte ska urvattna musiken totalt.
Det är också svårt nuförtiden när allt ska vara mätbart. Som Lars Strannegård har skrivit så är egentligen kvalitet något per definition omätbart – något som inte kan kvantifieras. Och likväl finns det regler som säger att vi måste kunna redovisa mätbara resultat.
En intressant sak hände när Myndigheten för yrkeshögskolan gjorde tillsyn på skolan, där vi fick kritik för vårt antagningssystem. Det var då ett icke-kvantifierat system där var och en i juryn gjorde sin egen kvalitetsbedömning, och dessa sedan slogs samman till ett kollektivt beslut – precis som man gör på musikhögskolan.
Men myndigheten accepterade inte detta. Antagningsresultaten måste kvantifieras – det handlar om rättssäkerhet. Skolan måste kunna redovisa hur vi har tänkt, och man ska till och med kunna kräva ut provresultat.
Detta fick oss att tänka till. Vi kom fram till att om vi måste kvantifiera så ska vi ställa in indikatorerna på ett sådant sätt att det lägger grunden för inkludering i antagningsprocessen.
Vi ska inte bara mäta till exempel notationskunskap eller att man har jobbat i studio på ett mer traditionellt konstmusikaliskt sätt.
Det resulterade i ett poängsystem med fem olika kategorier. Notation är fortfarande med, i form av ett skriftligt prov, men det är den kategori man kan få minst poäng på: 2 poäng, så den är aldrig utslagsgivande. Som jämförelse kan man på den konstnärliga aspekten få 10 poäng.
Och vi har varit chockade över hur bra det har fungerat! Det trodde vi aldrig – vi kämpade emot in i det sista. Men nu tycker vi det är skönt att kunna visa på att vi gör just detta i vårt arbete med breddad rekrytering.
Lite generös med sin osäkerhet
Har du några avslutande tankar kring situationen och framtiden?
Det känns som att många har en hög ambitionsnivå när det gäller jämställdhet, men det finns en vilsenhet i hur man ska göra och vad som faktiskt ger resultat. Jag tänker att man kanske behöver bli lite generös med sin osäkerhet. Det är därför vi har tagit hjälp i vår ledningsgrupp, av till exempel Katrin Rindlaug och Sofia Jernberg.
Det finns kanske inte bara en lösning, utan att man behöver jobba på flera olika fronter.
Hur man kommunicerar verksamheten, utbildningens innehåll, vilka som företräder den, de fysiska lokalerna och så vidare.
