Så presenterades till slut regeringens kulturkanon, och den är precis så intetsägande som man hade väntat. Musiksektionen kantas av Drottningholmsmusik och Alfvénrapsodi, och för att riktigt försäkra sig om att de senaste årtiondenas demografiska förändringar inte ska påverka bilden av svenskheten infördes en regel om att samtliga verk måste vara skapade före 1975. När det nya skrämmer ska det förflutna ankra oss, verkar logiken vara. Som aktiva i Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare (KVAST) – en förening vars syfte är att motverka konstmusikens jämställdhetsproblematik – är vi skeptiska till alla försök att kedja vårt samhälle till en historia som varit än mer diskriminerande än samtiden.
Synen på historia är ett bärande element i varje kanonbildning. Ska det förflutna forma nuet, till exempel genom att ge oss “gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle och därmed sätta en gemensam grund att ta avstamp från”, som anges i kanonkommitténs direktiv? Eller är det i stället nuet som ska forma vår bild av det förflutna, genom att kritiskt granska den historia som skrivs, vilka som inkluderas i den och vilka syften detta tjänar? Det sistnämnda ligger mer i linje med KVAST:s värderingar. Sedan 2009 arbetar vi för att Sveriges konstmusikscener bättre ska avspegla landets befolkning – hos våra orkestrar är det inte ovanligt med en repertoar där kvinnors verk endast utgör några få procent. På så sätt ägnar sig även KVAST åt ett slags kanonarbete: precis som Trägårdhs projekt motsätter vi oss ett liberalt laissez-faire, där allt lämnas åt marknadskrafter. Vi har däremot drastiskt annorlunda åsikter vad gäller syftet med denna typ av historieskrivning. Vi tror på en kultursfär som ser bortom den elit som kunnat armbåga sig in i historieböcker och på konserthusscener. Kanske kan man säga att vi arbetar med ett slags anti-kanon för att komplettera den herrklubb som våra historieböcker utgör.
Vår syskonorganisation Boulanger Initiative driver en liknande linje, där kanonisering ses som ett ofrånkomligt fenomen, och något vi därför alla måste vara medskapare till om processen ska förbli demokratisk. Med sitt projekt Redefining the Canon vill organisationen påverka vilken musik som används till orkesterauditions – verk som bildar ett slags kanon som alla musiker är bekanta med, en standardrepertoar som lätt kan programläggas av orkestrar eftersom den kräver minimal repetitionstid. För den enskilda musikern handlar denna kanonisering alltså inte om huruvida musiken är bra eller inte, utan att den är en konkret, nödvändig karriärväg. Genom att skapa en bank med provspelningsmaterial av tonsättare som inte är vita män vill Boulanger Initiative öka mångfalden inom den repertoar som är i omlopp bland orkestermusiker. På så vis kan kanon bli något vi gemensamt formar både retroaktivt, i nuet och med riktning mot framtiden, för att “enrich our collective understanding of what music is, has been, and can be”, som organisationen skriver på sin hemsida.
Regeringens direktiv till kanonkommittén innehöll visserligen formuleringar om mångfald, men dessa var ofta uddlöst formulerade. “Verk av både kvinnor och män bör ingå”, skrevs det, men bland de fem konstmusikstycken som valdes ut fanns tydligen inte plats för något skrivet av en kvinna. Andra direktiv motsäger varandra: kanon ska vara ett “verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”, men denna inkludering går stick i stäv med den önskan om en enhetlig “kollektiv kulturell identitet” som utgör projektets hjärta. Är det rimligt att dagens etniskt och socialt heterogena Sverige ska enas kring rad efter rad av välbärgade vita män? Är tanken att nyanlända ska integreras genom att vissla Drottningholmsmusiken på skolgården? Direktiven lägger också krokben för sig själv när de ålägger kulturen att kompensera för instabilitet orsakad av “kulturell förändring” – kulturen ska alltså i någon mening motverka sig själv. Med facit i hand visade det sig föga förvånande handla om två olika sorters kultur som åsyftas: en som är etablerad (och minst 50 år gammal), och därför ska agera sammanhållande norm, och en som är stadd i förändring – ny och främmande och därför inte att lita på. Detta är inte vägen till ett mer demokratiskt och inkluderande samhälle, och KVAST motsätter sig därför denna typ av kanon, som mest verkar för att cementera en ojämställd status quo.
Föreningen KVAST genom kommunikatör Siri Landgren
