Debattens vågor gick höga när KVAST och FST presenterade sin rapport om vad som spelas i svenska konserthus. Men vad hände sedan? Och hur åstadkommer vi förändring? Stim-magasinet har träffat KVASTs (avgående) ordförande Maria Lithell Flyg.
Våren 2015 presenterade Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) och Föreningen Svenska Tonsättare en rapport om vilken repertoar som spelas i svenska konserthus. Till skillnad från tidigare år innefattade undersökningen även operahusen och mätte också ”durata”, det vill säga verkens längd.
Och resultatet var nedslående för alla som vill lyfta fram nutida svensk musik – inte minst den som skrivits av kvinnor.
– Över 96 procent av musiken hade komponerats av män, bara tio procent är nutida musik och bara tio procent av repertoaren är komponerad av svenska tonsättare. De svenska orkestrarna ger oss en ganska snäv världsbild, där framför allt döda män från Tyskland, Österrike och Ryssland är starkt överrepresenterade, säger Maria Lithell Flyg.
Förklaringarna till att det ser ut som det gör är flera, menar hon:
– Under romantiken lyftes tonsättarna fram som ”de gudomligt inspirerade genierna”. Och kvinnor skrivs ju ofta bort i historieskrivningen. De var dessutom ofta förbjudna att vara yrkesverksamma av sina män, som exempelvis Alma Mahler. De som är kvar i denna musikaliska kanon är därför huvudsakligen män. I dag betraktas i stället dirigenten som den stora stjärnan, och de flesta dirigenter som anlitas är män.
Detta är även en av orsakerna till bristen på repertoarförnyelse, tror Maria Lithell Flyg:
– Dirigenterna åker runt och gästspelar, ofta med kort repetitionstid. Då tar de gärna den enkla vägen och spelar det alla känner till och kan. När vi i Kvast har rest runt och pratat med orkestrarna får vi ungefär samma ursäkter från de flesta: det tar tid att lära in stycken vi inte har hört, det är svårt att hitta partitur, det finns inte pengar och publiken är inte intresserad. Men här tror jag att de biter sig själva i svansen. Det är som om Dramaten bara skulle spela pjäser av Strindberg och Shakespeare.
Men det finns en stor publik som är nyfiken på att höra ny musik.
Sådant är alltså läget i dag. Men hur åstadkommer vi förändring?
– I de nationella kulturpolitiska målen står bland annat att man vill främja konstnärlig förnyelse och skapa bättre villkor för den nyskapande kulturen.
Och när man som fri ensemble eller tonsättare söker medel från Konstnärsnämnden är kraven på att leva upp till målen väldigt höga. Samtidigt är det ingen som på samma sätt kontrollerar att institutionerna – som får 95 procent av de statliga medlen – lever upp till kraven. Vi har uppvaktat Kulturministern och föreslagit att de ställer lika hårda krav på institutionerna som på oss i det fria kulturlivet, säger Maria Lithell Flyg och fortsätter:
– Med offentliga medel bör man inte följa minsta motståndets lag utan vara en utmanande kraft, erbjuda kultur för alla och vara nyskapande. Och det kan ju omöjligt vara nyskapande att spela Brahms år efter år. Dessutom behöver regeringen skjuta till mer pengar, så att orkestercheferna inte längre kan komma med ekonomiska argument för att inte spela ny, svensk musik.
Kvast har dragit sitt strå till stacken, genom att bygga upp databasen ”Repertoarbanken” med verk av kvinnliga tonsättare från hela världen.
– Kvast är en ideell förening utan verksamhetsbidrag. Men vi gör vad vi kan för att vara en blåslampa på de styrande. Det kommer alltid att finnas en drivkraft underifrån, och vi gör vad vi kan för att den kraften ska synas mer.
Text: Krister Insulander
Först publicerad i Stim-magasinet 1/2016.
