Om Skapets föreställning och panelsamtal i Göteborg
Teatergruppen Skapets föreställning den 20 oktober på Stora Teatern i Göteborg, i den gamla balettsalen i de högre regionerna av huset var fullsatt. Skapet hade samma dag även spelat två skolföreställningar. En både poetisk, allvarsam och rolig föreställning som ”rör sig i minnesluckorna runt fyra historiska kvinnor och deras konstnärskap. Konstnärer som väckte stor uppmärksamhet under sin samtid men trots detta inte fått någon framträdande plats i historien”.
Föreställningens syfte i pedagogisk, men även konstnärlig mening förstås, är den alltid lika aktuella och viktiga frågan: ”Vad är det som avgör vad som går till historien och vad händer med vår kreativitet när de enda konstnärerna vi känner till är män?”
Två av de fyra porträtterade konstnärerna var tonsättarna Louise Farrenc och Elisabeth-Claude Jacquet de La Guerre som teatergruppen hittat här, på KVASTs webbplats.
Nedre fr v: Hanna Sundelius, Mika Mörner, Ragnhild Lennblad.
Efteråt deltog undertecknad i ett panelsamtal tillsammans med Benedikte Espri, performanceartist, Birgitta Johansson Lindh, lektor i teaterstudier. Samtalet leddes av Fia Adler Sandblad, skådespelare och dramatiker.
Vi talade mycket om hur det ser ut idag och jag lyfte KVASTs arbete, bl a med statistiken och de bedrövliga siffrorna och berättade lite om reaktioner som statistiken mötts med av av bl a konserthuscheferna, lite om sommarens repertoardebatt i Aftonbladet, arbetet med Repertoarbanken och översättningen av denna till engelska.
Slutligen funderade vi över framtiden. Tankar om kvinnor och ”kvalitet”, ”genier” med mera och det att istället definiera sig själv, sin konst och sin roll som konstnär, bortom gamla köns- och konstnärsroller och den något förrädiska genikulten. Under samtalet berättade en av Skapet-artisterna om sin förvåning och ilska när hon under sin research kommit underfund med att Louise Farrenc enbart omtalats som pianolärarinna i ett uppslagsverk från 1970-talet.
För oss var det en glädje att få vara med att lyfta dessa unga kvinnors Skap-else och ge lite extra stöd och skjuts kring deras debut på Stora Teatern i Göteborg, samt en behövlig hommage åt Louise och Elisabeth-Claude såhär i ett ännu tidigt skede av 2000-talet. Ett sekel vars musik som enligt kritikern Martin Nyström i sin musikhistoriska total-exposé i DN den 15 augusti i år, kanske ska komma att se en musikalisk förnyelse och lyft med och för de kvinnliga tonsättarna: ”När den finska tonsättaren Kaija Saariahos opera ”L’amour de loin”, baserad på en kärlekshistoria från 1100-talets trubadurkultur, hade världspremiär under Festspelen i Salzburg år 2000 var det inte bara en succé för ett av tidernas främsta musikdramatiska verk. Utan en signal om att kvinnorna har börjat spela en allt mer tongivande roll inom den nutida konstmusiken.”
När jag kom hem slog jag i det stora norska Cappelens musikkleksikon (sex mastiga band som kom ut i slutet på 70-talet, baserad på svenska Sohlmans) för att se vad de skrivit om Farrenc. Hon fanns inte med över huvud taget.
– Astrid Pernille Hartmann
Foto, föreställningsbilder: Eva Brandin
