Den 24 mars besökte KVAST:s orförande Sofia Sahlin och styrelsemedlem Siri Landgren kandidatprogrammet i komposition på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Syftet var
att informera om Kvast och att få en bild av hur situationen gällande jämställdhet ser ut och
upplevs av kompositionsstudenter idag. Detta är Siri Landgrens betraktelser efter mötet.
Efter att själv ha gått på kompositionsprogrammet på HSM och fått möta mycket inskränkthet och ingrodda värderingar där, tyckte jag att det skulle vara spännande att höra hur kulturen har utvecklat sig sedan 2012 när jag tog examen.
De deltagande vid vårt besök var cirka 8 studenter samt programansvarig Merje Kägu och kompositionslärare Malin Bång. Studenterna anmärkte själva på att i princip samtliga kvinnor på programmet hade valt att delta, men bara en liten del av männen. De allra flesta kände till Kvast sedan tidigare, och frågan om den bristande jämställdheten var såklart inte ny för dem. Men vi upplevde att flera ändå blev förvånade när vi visade statistik på hur skev könsfördelningen faktiskt är när det gäller den musik som spelas på konserthus och operor.
Min bild var att andan på programmet nu var mer öppen, tillåtande och utforskande jämfört med när jag gick där. Studenterna uppmuntrades att själva utforska instrument som en del i komponerandet, och grafiska eller verbala partitur sågs som ett givet alternativ till traditionell notation – något jag inte upplevde var fallet för 10 år sedan. Det var också tydligt att studentgruppen nu är mer jämställd än då, även om det fortfarande är en majoritet män. På högskolor i Sverige är cirka 60% av studenterna kvinnor, men på kompositionsprogrammet tvingas vi se 30% som en framgång.
Jag frågade studenterna om de upplevde att utbildningen var en konservativ eller radikal plats i deras liv, och om detta rådde delade meningar. Någon tyckte att skolan absolut var i framkant när det gällde kritiskt tänkande, medan någon annan upplevde den som en eftersläpare värderingsmässigt. På min fråga om vilka platser som upplevdes som trygga respektive otrygga i studenternas konstnärliga verksamhet stack en institution ut: orkestern, där det upplevdes att man blev extra ifrågasatt och pressad.
Jag fick uppfattningen att diskriminering och förtryckande normer inte var något som diskuterades särskilt mycket på programmet. En intressant detalj var dock hur samtalet sprakade igång när jag frågade om begreppen “tonsättare” och “kompositör”, som ju kan uppfattas ha en inbördes hierarki, där “tonsättare” ses som mer finkulturellt och “kompositör” förknippas mer med populärkultur. Dessa konnotationer var absolut närvarande hos studenterna, som hade stora problem med den pretentiösa klang som de upplevde ordet “tonsättare” ha. Vissa hade till och med svårt för “kompositör”; någon föreslog “komponist” som ett mindre laddat alternativ. Jag vill mena att detta visar på hur normer kring tonsättarrollen fortfarande i högsta grad är närvarande och kan bidra till att styra vilka människor som söker sig till kompositionsutbildningar och vilka som känner sig exkluderade.
Siri Landgren
