Den 29 november 2023 ordnade KVAST, i samverkan med Musik i Syd och Palladium, ett panelsamtal på Palladium i Malmö. Syftet var att diskutera villkoren för den nutida konstmusiken i Skåne, med särskilt fokus på jämställdhet och pandemins effekter. Samtalet producerades av Kajsa Antonsson och Tove Bagge, och deltagare var Anna Drake, Petra Huisman, Christian Sundewall och Agata Tuchołka. Panelen modererades skickligt av Katja Heldt som hoppade in på kort varsel för Siri Landgren som blivit sjuk. Här följer ett referat av det som sades under samtalet.
Presentation
Samtalet inleddes med en presentation av paneldelegaterna, där de bads beskriva sin verksamhet och lyfta fram något de är stolta över med den.
Anna Drake, symfonisk producent på Malmö Live, nämnde bredden i konserthusets utbud som en av deras stoltheter. Hon betonade att organisationens uppdrag är att skapa musik för hela Malmö och att vårda den symfoniska traditionen, men att det också är viktigt att inte glömma den musik som skrivs nu.
Petra Huisman, konstnärlig ledare för scenkonstverksamheten på Inkonst, formulerade sin stolthet som att på samma gång “not give a fuck and give a fuck about a lot”. Hon vill att Inkonst ska vara en verksamhet som tror på konstnärer även utanför krav på att alltid leverera en färdig, polerad produkt. Processen är viktig, menar hon, och det är också centralt att ibland få lov att göra dålig konst.
Christian Sundewall, biträdande orkesterchef för Musica vitae och producent för Musik i syds kammarmusikverksamhet, betonade värdet i att de gör konserter även utanför stora städer. Genom Musica vitaes turnerande får även mindre orter en chans att uppleva orkestermusik live. Gällande nutida musik och jämställdhet var Christian särskilt stolt över två saker. För det första Musica vitaes samarbete med musikhögskolorna, där kompositionsstudenter sedan många år tillbaka får skriva musik för orkestern, vilket också inkluderar workshops där material kan testas och feedback ges. Och för det andra Musik i syds princip att be sina artister att alltid ha minst en kvinnlig tonsättare på sitt program.
Agata Tuchołka är flöjtist och medlem i ensemblen och arrangörsföreningen Ars nova. Hon är särskilt stolt över Sound Spaces, den festival som föreningen årligen arrangerar. Pandemin var en svår period, menar Agata, men kanske kunde Ars nova överleva den just för att de är en liten och flexibel organisation som dessutom ofta spelar för en ganska liten publik.
Projektmodellen
Samtalets första avdelning kretsade kring hur det är att driva en musikorganisation i det projektklimat som råder, där de pengar som delas ut oftast går till tidsbegränsad verksamhet. Katja ställde en fråga om vilka för- och nackdelar som finns med en sådan ekonomisk struktur. Nackdelarna ansågs uppenbara, som att det är svårt att få överblick, konsekvens och långsiktighet i arbetet. När det gäller fördelar så nämnde Christian att den största egentligen ligger hos bidragsgivarna, som kan välja och vraka mellan projekt, medan musikerna får ta smällen med den osäkerhet som modellen innebär. Katja påpekade att det också finns en positiv sida i att fler olika musiker kan få chansen när pengar delas ut i mindre summor. Petra lyfte fram att projektmodellen leder till att en väldigt stor del av kulturarbetarens tid går åt till ansökning och redovisning, och även ett ständigt fokus på att producera färdiga verk, på bekostnad av konstnärlig utveckling. Hon nämnde även pandemin som en oavsiktlig time-out för konsten, där det plötsligt fanns möjlighet att arbeta utan krav på produktivitet.
Risktagande
En central värdering för konsten idag handlar om att vara innovativ. I nuvarande situation, med såväl inflation som krympande kulturbudget, är detta dock svårt. Här frågade Katja hur de olika organisationerna förhåller sig till detta.
Även en så stadgad institution som Malmö Live märker av det svåra läget, menade Anna, och tryckte på att konserthuset inte kan vara så modiga som de skulle vilja eftersom de också hela tiden är under press att locka publik. Som en lösning nämnde hon att programlägga ny musik ihop med mer kända verk, något som Christian också tryckte på. Hon lyfte också fram musik med spektakelfaktor, som en konsert av Tan Dun där slagverkare spelar med vatten som instrument. Om man konsekvent inkluderar ny musik finns möjligheten att publiken till slut tycker det är torrt och tråkigt om det inte finns ett okänt namn på varje program. “Det är vårt uppdrag att hålla oss modiga”, menade Anna.
Jämställdhet
Hos Petra fanns en tydlig frustration kring frågan om jämställdhet. Detta dels för att hon upplevde att de många samtal som förs inte resulterar i tillräcklig handling. “Det finns för mycket bra konst för att inte programlägga jämställt”, menade Petra. Men hennes frustration bottnade också i att kön inte är den enda faktor där representationen i kulturlivet är sned. Vilka kroppar syns på scen, oavsett om det gäller ursprung, funktionalitet eller kön? Vem gör vilka roller, och vilka är det som tar beslut? Hon föreslog att se över vilka man jobbar med och ställa sig frågan “Ser de ut som jag själv?” – ett sätt att använda sin subjektivitet för att få syn på problematiker och missförhållanden. Petra menade också att metoo har satt viktiga spår i hur hon tänker kring vilka konstnärer som bokas: “Det finns för många bra konstnärer för att jobba med assholes!”.
Anna lyfte å sin sida symfoniorkesterns uppdrag: att förvalta den historiska repertoaren, och påpekade att “där ser det ju ut som det gör” med jämställdheten. Kvinnors sämre förutsättningar historiskt ligger bakom deras underrepresentation i kanon, menade hon. Anna menade också att “det kan kännas orättvist att fokusera bara på nutida kvinnliga tonsättare” i motsats till de manliga 1800-talsnamn som annars dominerar repertoaren, och hänvisade till att det jämställdhetsmässigt är lättare för en organisation som Inkonst, som inte har en historisk kanon att förhålla sig till.
Från Musica vitaes perspektiv belyste Christian en viktig strukturell skillnad: eftersom stråkorkesterrepertoaren är så mycket mindre än den symfoniska, blir det nödvändigt för dem att leta fram ny repertoar. Det finns mycket att lyfta fram ur historien, till exempel Ethel Smyth, som dessutom “är lite mer öronvänligt”. Katja anslöt till detta genom att påpeka att det är viktigt att kvinnor inte kommer att förknippas enbart med ny musik (vilket skulle understödja den gängse men felaktiga bilden att kvinnor inte komponerade förr i tiden).
Från Agatas håll framstod problematiken ur ytterligare en annorlunda synvinkel: eftersom jämställdhetsfrågan är viktig för att få projektbidrag blir könsfördelningen inte ett etiskt problem för ensemblen, utan något som löses redan i finansieringsfasen. Och precis som Petra framhöll hon att utbudet av musik av kvinnor var rikt nog att inte ställa till hinder.
Ämnet kopplades tillbaka till diskussionen om projektmodellen av Petra, som tryckte på att jämställdhet är ett långsiktigt projekt som måste få ta tid. Till exempel har Inkonst ett residens i sin musikstudio som de har svårt att få kvinnor att söka till. Det måste etableras som en trygg och tillgänglig zon innan vi kan förvänta oss att fler kvinnor bedömer att det är värt att söka. “Någon kanske inte kommer de första tre gångerna, men kanske den fjärde?”
Det nya i “ny musik”
Petra beskrev Inkonst som en plats som vill vara “utmanande men ändå kul” – men tillade snabbt att detta också är precis den typ av påstående man förväntas göra i en ansökan. Hon menade att det finns ett värde i att våga överraska sin publik, att som åskådare kunna gå till en plats och inte alltid veta vad man kommer få se. “Vi ska våga vara den platsen, och vi har möjlighet ekonomiskt att vara det”, sa Petra, som återigen tydligt karakteriserar sin position som privilegierad.
Anna och Christian invände att “ny” musik i kronologisk bemärkelse inte måste tillhöra den utmanande fåra i modernismens kölvatten som vi annars ofta förknippar med begreppet “ny” eller “nutida” i en konstmusikkontext. Det är viktigt, menade de, att inte ge publiken en aversion mot allt som är nytt.
I svar på detta undrade Katja om det inte ändå finns en speciell roll för den nutida konstmusiken att spela, som en plats där experiment sker. Jämfört med sina grannländer har Sverige en ganska liten nutida konstmusikscen, menade hon. Agata inflikade här att Ars nova upplever sig som Malmös enda etablerade fria grupp inom denna genre, och att de gärna hade velat göra mer än de i dagsläget har ekonomisk möjlighet till.
Petra hänvisade till att det finns många i hennes kretsar som arbetar med elektronisk musik men inte syns i kulturlivet för att de jobbar hemma eller online. Många svartklubbar har stängts – vilka plattformar finns för nya musiker att ha sina första spelningar på? Vi behöver fler “just do it”-scener, menade Petra.
Överlag är den svenska konstmusikscenen svag jämfört med den i våra grannländer, menade flera av deltagarna. Anna påpekade att under hennes tid med Curious Chamber Players så spelade ensemblen nästan bara på kontinenten. Operor och konserthus ger inte mycket rum för det nutida, menade Katja, och Christian påminde om en debatt kring att Radiosymfonikerna spelat så lite svensk musik – om de stora institutionerna inte vågar så får det effekten att inte heller mindre scener vågar ta risker, menade han.
Framtiden
Samtalet avslutades med några frågor om framtiden och hur deltagarna ser på scenens återväxt. Christian betonade då vikten av orkestrars samarbeten med kompositionsstudenter, och nämnde bland annat ett kommande projekt där studenter ska skriva för- eller efterspel till satserna i Tjajkovskijs stråkserenad, som kommer spelas av Musica vitae. På så sätt skapas en kontinuitet och koppling mellan den klassiska musiken och den nutida, som annars har så skilda publiker.
Anna lyfte fram Malmö symfoniorkesters projekt Sida vid sida, där elever från El sistema får spela ihop med orkestern. Samtidigt påpekade Agata att barn redan i unga år kan ha utvecklat en skepsis mot musicerande utanför mittfåran, till exempel att hennes elever tycker det är “roligt och konstigt” när de får prova att göra andra ljud än de gängse på sina instrument.
En avslutande fråga handlade om hur de respektive organisationerna ser på sin idealframtid om 20 år. Petras svar blev att idealet vore att vi inte längre behöver prata om de här frågorna, och i liknande banor nämnde Anna att inte behöva kämpa för att få in kvinnliga dirigenter. Christian svarade koncist “mer samarbete”, och Agatas ideal var än mer praktiskt, sammanfattat i ett enda ord: verksamhetsstöd.
