I juli åkte styrelseledamoten Siri Landgren till Strasbourg för att representera KVAST på ett tredagarsmöte kring jämställdhet inom musiksektorn i Europa. Deltagarna kom från ett 20-tal länder, och Siri blev imponerad av den rikedom av initiativ som uppvisades. Här följer hennes rapport.
Efter de här dagarna vill jag mer än något annat berätta om hur långt kampen har kommit på vissa platser. Jag drar mig lite för det, för att säga att kampen “har kommit långt” är att antyda att det finns ett tydligt definierat mål som kampen bör leda till. Att den är en linjär process med en tydlig riktning, och att den ser likadan ut för alla länder. Det är såklart inte fallet. Men det finns ändå likheter, inte minst i ett möte som detta, där frågan om jämställdhet mellan könen är den faktor som enar oss. Feminismen i Europa har ju på många håll följt en liknande process: börjat som en kamp huvudsakligen av vita ciskvinnor (ofta ur medelklassen), för vita ciskvinnors rättigheter. Därefter har andra frågor anslutits efterhand, till exempel queeras rättigheter, klassperspektiv och kampen mot rasism och etniskt förtryck. Om detta är den progression även vi i den svenska konstmusikkontexten tänker oss följa, så finns det definitivt många länder och organisationer som har kommit mycket längre än vi. Jag skäms nästan.
Från irländska Kathleen Tynan hörde vi om hur Royal Irish Academy of Music har börjat med ett frivilligt formulär där ansökande kan fylla i detaljer om sig själva såsom kön, etnicitet och eventuella speciella behov relaterade till inlärning. Detta vore inte bara ett sätt att få en mindre godtycklig kartläggning av könsfördelning än den som görs utifrån juridiskt kön, utan ger också möjlighet att spåra andra parametrar än kön, för att kunna studera hur dessa samverkar och för att kunna erbjuda individanpassat stöd. Kathleen berättade också om denna konsert på Dublins kammarmusikfestival, där vi i texterna om de medverkande kan se hur långt det intersektionella tänkandet har gått: https://dicmf.com/carroll-fahy-mcginley-mcswiney-moynihan/
Brittiska Saskhia Menendez från Keychange lyfte idén om att använda fullständig proportionell representation (eller “kvotering”) i kulturlivet, där inte bara kön utan även andra faktorer (t ex religion eller estetiskt uttryck) skulle tas med. Det finns såklart en gräns för hur långt det är möjligt att dra detta, men det säger något om vilka radikala åsikter som vädrades under mötet. Överlag på mötena lades stor vikt vid intersektionella perspektiv, där också sådant som (inte minst kvinnliga) kulturarbetares prekariat-artade arbetsförhållanden pekades ut som en försvårande faktor som är viktig att ha med i tankarna.
Jag funderade över varför de andra organisationernas kamp kändes så handgriplig och omedelbar jämfört med vår, och tänker att det kanske beror på att de flesta deltagare arbetade för nu levande musikers rättigheter – ofta inklusive sina egna. Medan det blir mer och mer tydligt för mig att KVAST:s riktiga utmaning handlar om historien, de tonsättare som inte längre finns ibland oss. I förhållande till de tonsättare vars synlighet vi kämpar för är vi i KVAST väldigt få, jämfört med de organisationer där det finns mer av en 1-till-1-relation mellan de som för kampen och de för vilka den förs.
I finska Riika Talvistie fick jag en viktig referenspunkt både vad gäller nordiska villkor och konstmusiksvärlden. Riika är lärare i komposition på Sibeliusakademin, och tampas med en ganska konservativ konservatoriekultur. Visserligen berättade hon att hennes studenter överlag är nytänkande – med ett stort intresse för intermediakonst och ovilja att hålla sig strikt inom det traditionella kompositionsfacket. Men hennes institutioner verkade inte alls ha samma vana med intersektionella perspektiv och radikal aktivistisk verksamhet som mötesdeltagarna på kontinenten vittnade om.
I sin presentation berättade Riikka om hur kompositionsstudier i Finland är jämställt så länge eleverna är barn, men i tonåren händer något, och bara ca 20% (dvs ungefär som i Sverige) av de sökande till högre utbildning är kvinnor. Samtidigt såg hon en ovilja hos sina studenter att prata om jämställdhet och andra frågor som berör identitet – de ville hellre prata om musik. Kanske kunde det bero på att musiken blir en tillflyktsort just eftersom den inte direkt berör sociala kategorier och grupperingar. Riikka kände väl till KVAST och var ledsen att något liknande inte finns i Finland.
Birgit Moldaschl berättade om Österrikiska filminstitutets process kring att få mer jämställdhet i vilka filmer som beviljades pengar. I början av processen var det relativt få kvinnor som sökte stöd, vilket fick institutet att börja med genusmedveten budgetering. När ryktet om detta började sprida sig i branschen, och folk kunde se att fler och fler kvinnor faktiskt beviljades stöd, så var det också fler och fler som sökte.
Veronka Köver är projektledare för tv-kanalen Artes digitala operasatsning. Hon pratade en del om den kvalitativa sexism som finns inom operan, och nämnde bland annat att i de 10 mest spelade operorna i världen så ser vi 6 kvinnliga huvudroller dö, en våldtäkt och ett fall av försök till sexuella övergrepp. De har också stora problem med orientalism, på ett sätt som blir mycket mer påtagligt än i den instrumentala konstmusiken. Som motvikt till detta nämnde hon nyskrivna operor som Unknown, I Live With You (https://vimeo.com/365930625), baserad på texter av tre kvinnliga afghanska poeter, och med en transkvinna som sjunger baryton i en av rollerna, eller The Carmen Case, som handlar om det rättsliga efterspelet efter Carmens död.
Från Solange Maribe hörde vi om projektet Majeur.e.s (https://majeures.org/), ett slags “gula sidorna” eller Linkedin för kvinnor och transpersoner inom musiklivet. Detta bland annat som ett sätt att förhindra att arrangörer skyller på att de inte känner till några kvinnor inom det aktuella fältet, oavsett om det rör den konstnärliga eller tekniska sidan. En intressant faktor var det feministiska perspektivet på färdigheter, där inte bara traditionellt hantverkskunnande inkluderades, utan också sådant som “intellektuell nyfikenhet” och “lyssnarförmåga”. Se nedan ett exempel maskinöversatt till engelska.
Det finns ett liv och en direkthet i den här typen av databas som uppstår ur personernas egen närvaro och engagemang. Jag funderar på hur vi kan få till något liknande i våra databaser och listor, där vi ju i stor utsträckning representerar avlidna eller på andra sätt frånvarande upphovspersoner.
En annan intressant aspekt är hur sidan har fått jobba med hur det franska språket är så könat. Vi kan se att de har valt att göra sin inklusivitet tydlig genom att tydligt visa upp de dubbla ändelser som krävs när man kombinerar maskulin och feminin ändelse på substantiv och adjektiv:
Politik och pengar
När det gäller EU-finansiering så var det tre huvudsakliga källor som diskuterades under mötena.
- MusicAIRE (https://musicaire.eu/)
Ett projekt ägnat åt att hjälpa musiksektorn komma tillbaka efter pandemin. Bland deras mål finns följande: “Test And Prepare Future EU Support Under The New Creative Europe Programme (2021-2027)”
- Creative Europe (https://culture.ec.europa.eu/creative-europe)
Stort projekt vars mål inkluderar att sprida europeiska kulturyttringar i Europa och världen. - Erasmus+
Projekt fokuserat på utbyte mellan 2 eller fler EU-länder, som bland annat kan sökas för att utbyta kunskap och metoder med andra organisationer: https://erasmus-plus.ec.europa.eu/sv/opportunities/opportunities-for-organisations/cooperation-among-organisations-and-institutions
Nuvarande ordföranden för Europeiska kommissionen, Ursula von der Leyen, valde jämställdhet som ett av sina sex fokusområden för sin mandatperiod (2019-24), och det ansågs därför vara bra läge just nu för projekt relaterade till jämställdhet.
Överlag pratades det på EU-nivån mycket om “gender mainstreaming” och “gender budgeting”, dvs att få in genus- och jämställdhetsperspektiv även i arbetsskeden som inte traditionellt anses ha med kön att göra. “Varje spenderad euro ska bidra till jämställdhet” löd ett motto. Ett intressant exempel var också observationen att mycket av det pandemistöd som gavs hamnade på mansdominerade fält. En stor oro fanns också kring Polen och Ungern som konservativa härdar i EU.
Fortsättning
Det fanns under mötena en viss frustration över att så mycket jämställdhetsarbete bedrivs som tidsbegränsade projekt. När dagarna närmade sig sitt slut så fick jag en känsla av att folk sörjde att behöva lämna denna aktiva bikupa, där folk fick möta så många andra som brann för samma fråga. Det diskuterades hur projektet kunde fortsätta, och om någon organisation kunde söka pengar för att ordna en uppföljare. Denna skulle i så fall kunna söka Creative Europe-pengar i nästa års ansökningsrunda, som enligt uppgift ska öppna i oktober 2024. Tanken var att övriga deltagande länder då kan söka lokala pengar för att skicka representanter.
Hela festivalen spelades in, och materialet kommer sammanställas och släppas på franska och engelska under hösten (oklart om de menade i video- eller textform).
Siri Landgren
