Med anledning av regeringens kanonprojekt har KVAST:s kommunikatör Siri Landgren samlat tankar och erfarenheter om kulturkanon och dess möjliga betydelser.
Det grekiska ordet kanon (κανών) betydde från början “stav”. Därifrån kom det att avse en måttstock, ett objekt utifrån vilket andra objekt mäts. Den dominerande betydelsen i Europa har sedan kretsat kring bedömandet av vilka texter som skulle ingå i den kristna bibeln, och applicerat på människor innebär kanonisering utnämning till helgon. Detta är alltså ett ord med tungt bagage, där skillnaden mellan inkludering och exkludering når närmast metafysisk nivå.
Inom det kulturella har litteraturvetaren Harold Blooms The Western Canon från 1994 varit ett centralt verk för kanonbegreppet. Boken innehåller i ett appendix en lista över verk som författaren menade kunde betraktas som kanoniska. Intressant nog var dock Bloom själv kritisk till detta, och gjorde listan enbart för att behaga sin förläggare. Så här säger han i en intervju i Vice:
”The list was not my idea. It was the idea of the publisher, the editor, and my agents. I fought it. I finally gave up. I hated it. I did it off the top of my head. I left out a lot of things that should be there and I probably put in a couple of things that I now would like to kick out. I kept it out of the Italian and the Swedish translations, but it’s in all the other translations—about 15 or 18 of them. I’m sick of the whole thing. All over the world, including here, people reviewed and attacked the list and didn’t read the book. So let’s agree right now, my dear. We will not mention the list.”
Två frågor slår mig som särskilt centrala när vi tar ställning till tanken om en svensk kulturkanon.
- Vad är dess syfte (explicit men även implicit, outtalat)?
- Vilka faktiska effekter kommer den få?
Att döma av erfarenheter från den kulturkanon som producerades av Danmarks regering 2004-06 är svaret på punkt två att den kommer glömmas bort, åtminstone på sikt. “[N]är listorna väl blev klara, utan en plan för hur de skulle uppdateras, glömdes kanon snabbt bort, blev irrelevant.”, kan vi läsa i SVD:s intervju med Lars Trägårdh, som leder arbetet med den svenska kanon. Kanske utgör nämnandet av specifika verk på bekostnad av andra egentligen inte kärnan i kanonfenomenet (vilket Bloom verkar instämma i). I de svenska och danska projekten, drivna av konservativa regeringar, är det kanske snarare själva initiativet att blåsa liv i tanken om en kanon, idén om att särskilt upphöjda konstverk kan bidra till nationell identitet och enhet, som är den verksamma politiska handlingen.
Gällande frågan om syfte kan vi på ytan göra en distinktion mellan en deskriptiv eller en preskriptiv kanon, alltså en vars syfte är att beskriva vad som varit (ett slags kulturhistoria) eller att föreskriva vilken typ av konst som bör göras. Om syftet är deskriptivt kan man fråga sig vilket värde projektet har som inte redan täcks av historiker, arkiv och bibliotek. Och eftersom detta är ett politiskt beslut vore det naivt att tänka att offentliga medel läggs på en rent deskriptiv verksamhet; något syfte ligger såklart bakom, men exakt vad detta är varierar förmodligen något mellan de olika partier och politiker som drivit frågan. Det har bland annat talats om att tillgängliggöra kulturen, men är inte dessa kanoniska verk redan just det – tillgängliga? En sökning i Libris för “August Strindberg” ger 9000 träffar, medan “Judith Kiros” (en av vår samtids mer ansedda poeter) ger endast 44.
Direktiven till kanonkommittén innehåller också mycket riktigt preskriptiva dimensioner: vi som folk ska samlas, och dessa verk är vad vi ska samlas kring. “Kulturen är en viktig sammanhållande kraft i ett samhälle präglat av snabb demografisk, teknologisk och kulturell förändring”, kan vi läsa där. Kulturen ska vara ett slags motvikt till den snabba förändringen; det blir här omöjligt att inte läsa “demografisk” som en syftning på invandring, särskilt som kanon förväntas vara historiskt baserad och därför dominerad av vita, infödda svenskar. Samtidigt finns det en paradox i att det som kulturen ska kompensera för är “kulturell förändring” – den ska alltså i någon mening motverka sig själv. Här får man väl anta att det skiljs på olika former av kultur: den som är i förändring (den nya, folkliga) och den som ska hålla oss samman, som ska vara mer statisk. Det är också intressant att notera att sammanhållning ses som motsatt till förändring – en tydligt konservativ syn. I kvinno- och i miljörörelserna, för att ta två exempel, är det ju snarare viljan till förändring som är sammanhållande.
I direktiven påstås att “[s]vensk kultur och vår gemensamma historia utgör grunden för vår kollektiva identitet”. Detta får läsas som en värdering förklädd till sakpåstående: den svenska kulturen bör utgöra grunden för vår kollektiva identitet. Om den redan gjorde det så skulle vi ju inte behöva en kanon att åstadkomma detta. Det verkar snarare vara själva önskan om en kollektiv identitet som driver kanonprojektet (något som länge varit en Sverigedemokratisk centralfråga). I själva verket rymmer vårt samhälle redan många kollektiva identiteter – som muslim, som queer, som vegan, som humanist – och det verkar vara just denna pluralitet som i direktiven framställs som ett problem. Om en svensk kulturkanon alls följer Danmarks mönster (mer om detta nedan) kommer denna kollektiva identitet kodas som vit, manlig och förmodligen välbärgad.
Synen på historia är ett bärande element i varje kanonbildning. Är det historien som ska forma nuet, till exempel genom att ge oss “gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle och därmed sätta en gemensam grund att ta avstamp från”, som anges i direktiven? Eller ska i stället nuet forma historien, genom att kritiskt granska den historia som skrivs, vilka som inkluderas i den och vilka syften detta tjänar? Det senare ligger mer i linje med KVAST:s (och Boulanger Initiatives, se nedan) linje. På så sätt ägnar sig även KVAST åt kanonarbete: till skillnad från till exempel liberalismens laissez-faire, där allt lämnas åt marknadskrafter, har vi faktiskt åsikter om vad som hur vår historieskrivning bör se ut, och hur denna ska hållas levande (eller inte) i form av kulturellt minne, som Thomas Husted Kirkegaard pratade om på ett seminarium inom ELNA-projektet. Betonandet av gemensamma referensramar går också stick i stäv med de nationella kulturpolitiska mål som nämns i direktivens inledning, där vi kan läsa att “kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling” – drar inte mångfaldsbegreppet och tanken om en gemensam kulturell identitet åt motsatta håll?
Vidare skrivs att kanon “ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Man kan fråga sig hur denna inkludering ska se ut, när inkludering ska bli villkorad av en “kollektiv kulturell identitet”; detta leder tankarna till idén om assimilation – bokstavligen att “göra lika” – som varit rådande i högerns invandringspolitik. Åt jämställdhet ägnar direktiven endast en kort mening: “Verk av både kvinnor och män bör ingå.” Att detta sägs explicit vittnar om att kvinnors representation i kanon inte är självklar utan måste ordineras, och inga siffror ges vad gäller mål för könsbalans. I Danmarks kulturkanon finns inga kvinnor representerade i konstmusik-kategorin, och kommittén som valde ut verken är i sig ojämställd: den bestod av fyra män och en kvinna.
För organisationen Boulanger Initiative, som driver projektet Redefining the Canon, är kanon inte huggen i sten, utan något som formas både retroaktivt, i nuet och med riktning mot framtiden. På deras hemsida kan vi läsa att de strävar efter att “work toward greater inclusivity and to enrich our collective understanding of what music is, has been, and can be”. Projektet syftar till att skapa en bank av utdrag för orkesterauditions som är skrivna av minoriserade tonsättare (icke-män och personer som rasifieras). Urvalet av musik till provspelningar bidrar till kanons fortlevnad och bevarande genom att definiera vilka stycken som musiker övar in, och som därför lätt kan inkluderas i konsertprogram eftersom musikerna redan kan dem. För den enskilda musikern handlar denna kanonisering alltså inte om huruvida musiken är bra eller inte, utan att den är en konkret, nödvändig karriärväg.
Ett annat intressant perspektiv på kanon effekter ges av spelmannen Niclas Hell i Dagens Arena. Han påpekar att ett försök till kanonisering redan har gjorts inom folkmusiken, initierat av Anders Zorn som utnämnde de första riksspelmännen. “[Zorn] ville bevara musiken som fanns när han var barn i mitten av 1800-talet, men som trängdes ut av dragspel och grammofoner”, skriver Hell. “Den Zorn-influerade kanonen är ett välkänt problem i spelmanskretsar: alla dessa medeltida ballader, ringdanser, 1700-talsmusik och dragspelshits, och alldeles särskilt all kvinnligt kodad folksång och vallmusik, som prioriterats ned till förmån för fioler och 1800-tal. Statusskillnaden är påtaglig. Man kan inte bli riksspelman (alltså – få Zornmärket) på sång.” Zorn-erans kanon resulterade alltså i en mycket skev bild av svensk folkkultur – en dröm om 1800-talets fiolspelande män.
Utifrån detta ser jag det som troligt att regeringens kulturkanon kommer motverka snarare än underlätta KVAST:s mål om en större mångfald på de svenska konstmusikscenerna. Jag vill uppmana er som delar våra värderingar att följa processen och kritiskt granska vilka syften den tjänar.
Siri Landgren för föreningen KVAST, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare, januari 2025
Källor och referenser
Niclas Hell: “Meningslöst med kulturkanon enligt dansk förlaga”
https://www.dagensarena.se/essa/meningslost-med-kulturkanon-enligt-dansk-forlaga/
Elisabet Andersson: intervju med Lars Trägårdh i SvD
https://www.svd.se/a/4o663G/stor-intervju-med-lars-tragardh-om-kanon-och-mangkultur
Torbjörn Elensky: “Motståndet visar varför vi behöver en kanon”
https://www.svd.se/a/Gyl0W4/blinda-flackar-i-kritiken-mot-en-kulturkanon
Erika Josefsson: ”En svensk kulturkanon – så gick det till”
https://www.svd.se/a/3M4mxd/en-svensk-kulturkanon-sa-gick-det-till
Riksdagens direktiv till kommittén för kulturkanon
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/kommittedirektiv/en-svensk-kulturkanon_hbb1180
Debatt i Almedalen: “Kulturkanon – vad är syftet och för vem?”
https://www.youtube.com/watch?v=bn2Qfe4qGWs
Intervju med Harold Bloom i Vice
https://www.vice.com/en/article/harold-bloom-431-v15n12/
Boulanger Initiative
https://www.boulangerinitiative.org/redefining-the-canon/about
