Branchträff Rencontres professionnelles Salle Cortot, Paris 2019

Den 24 september var KVAST:s ordförande Astrid Pernille Hartmann inbjuden till Paris och konferensdagen Les Rencontres professionnelles Salle Cortot 2019 och debatten Paritet: hur skapa större jämställdhet mellan män och kvinnor inom den musikaliska världen? Förutom Astrid P Hartmann, deltog Emmanuel Hondré, programchef vid la Philharmonie de Paris, Lucie Leguay, dirigent, och Agnés Saal, som arbetar med jäm – och mångfaldhet vid det franska kulturministeriet. Hela debatten försigick på franska.

Agnés Saal och Emmanuel Hondré gav båda en mörk bild av det rådande förhållandet i Frankrike. Efter sju års analyserande över jämställdhet inom olika kulturområden som arkitektur, film, bildkonst och musik, slog Saal fast att o-jämställdheten, diskriminationen mellan kvinnor och män fortsätter och inte rubbats: en stabilitet i o-jämställdhet. Det stereotypiska rollspelet fortsätter som tidigare. Vad gör den franska staten?

Sedan tre år måste kulturinstitutioner som får statliga anslag redovisa för hur många procent kvinnor som engageras, anställs, hur många kvinnliga artister programmeras etc. Resultat bör visa på mellan 5-10% ökning per år, beroende på utgångsläget. Staten sätter också jämställdhetsvillkor inom undervisnings-sektorn, och funderar över möjliga « sanktioner » om de redovisade resultaten är alltför negativa.

Emmanuel Hondré instämde i denna låsta negativa situation, att Frankrike ligger långt efter i förhållande till andra länder i realiserad jämställdhet mellan könen. Han refererade vidare till kontakten med kollegan Fredrik Andersson, programchef vid Stockholm Filharmoniska Orkester, som båda ingår i europeiska ECHO (The European Concert Hall Organisation).

2018 organiserade la Philharmonie de Paris en ”Tremplin” – Språngbrädes-tävling för internationella kvinnliga dirigenter. Med visst motstånd anmälde sig den nyss färdigutbildade, unga dirigenten Lucie Leguay, och vann första pris, vilket förstås har betytt oerhört för hennes fortsatta karriär, berättade hon. Men hon ställer inte mer upp i detta slags kvinnotävlingar. La Philharmonie de Paris fortsätter dock, (också med viss tvekan över att särskilja), med att organisera den internationella tävlingen för kvinnliga dirigenter: La Maestra med konserter i vår på Cité de la Musique i Paris.

Allt fler kvinnliga musiker i ensembler/orkestrar och fler kvinnliga dirigenter är en process som går stadigt framåt, menade Hondré, men programmering av kvinnliga komponister är mer problematisk. Han förklarade dock inte varför utan framhävde att det framförallt gäller att motarbeta, slå sönder stereotypa könsattityder.

Den unga dirigenten Lucie Leguay gav intressanta exempel på hur hon som kvinnlig dirigent bemötts, samarbetat med fördomsfria barn, och hur hon ser på förhållandet mellan dirigent och musiker i en orkester: som kollegor, med ömsesidig respekt. Misogyna attityder kan fortfarande förekomma från äldre orkestermusiker men sällan från den yngre generationen. Både Hondré och Leguay slog fast att orkesterpubliken allmänt reagerar med nyfikenhet och entusiasm då kvinnliga komponisters verk står programmet.


Astrid Pernille Hartmann, ordförande KVAST

Så var det Astrid som fick slutordet:
Hon berättade kort om KVAST :s historik och ”de sex kvastarna – six balaies” dess verksamhet och uppnådda mål sedan 10 år: resultaten i de senaste årens repertoarstatistik vad gäller jämlikheten i fördelningen av offentligt finansierade beställningar till (svenska) kvinnliga och manliga komponister som nu är mycket jämlikt, vidare om den nu jämlika fördelningen verk bland svenska ensembler specialiserade på nutida musik. Konklusionen är att inom den nutida musiken kan målen idag betraktas som uppnådda, både på de stora institutionerna och i det fria musiklivet. Detta väckte påtaglig uppmärksamhet hos såväl paneldeltagare som hos engagerade åhörare.

Däremot är det problematiskt, konstigt, med orkester-instutitioners programsättning, alltjämt förödande klassiskt och konservativt inriktad: den äldre musiken är extremt dominerande på repertoaren. Visst har andelen nutida musik, och av kvinnliga komponister, ökat i svenska orkestrars program, inte minst hos Kgl Filharmonikerna, men den positiva tendensen är mycket osäker och kan mycket väl svänga tillbaka, stagnera.

KVAST:ss hemsida omtalades för dess digra lista över kvinnliga komponister från hela världen och den unika repertoarbanken med snart upp till 2000 verk samlade. Svensk Musiks katalog Swedish Music by Woman Composers 2019 hölls upp som konkret fysiskt exempel. Någon motsvarande katalog över kvinnliga komponister verk finns ännu inte i Frankrike, men kommer att publiceras snart av CDMC (Centre de Documentation de Musique Contemporaine).

Till sist nämnde Astrid KVAST:s deltagande i det av Europakommissionen initierade projektet Voices of Europe som genom en koordinerande arbetsgrupp under hösten 2019 samlar 34 organisationer inom konst och kultur. Projektet skall framställa ett policydokument (en vitbok) till Europa-kommissionens arbete med att öka jämställdheten i kulturlivet som nu har särskilt hög prioritet 2019-2022. Astrid uppmärksammade därmed att vi befinner oss i en tid där alla som går med projektidéer om t ex internationellt samarbete inom musik med kvinnliga förtecken bör ha en bra chans till stöd och finansiering.

Därefter fick vår ordförande strax lämna Salle Cortot för ett sent flyg hem till Sverige och morgondagens viktiga statistiksläpp på Musikaliska Akademin.

Jag kunde själv stanna på debatten som följde, den sista i ett digert heldagsprogram. Debatten gällde det nyskapande: Hur kan vi ge mer plats åt den nya konstmusiken? Huvudproblemet, att så liten del nyskapad musik ges utrymme i programsättningar, är komplicerad. Många strukturer, framförallt mindre orkestrar och ensembler ute i landet, vågar inte satsa på nyskriven musik, ta risken att förlora publik och därmed helt nödvändiga stöd från stat, län och kommun. Äldre musik är säkra kort, inte den nyskrivna som ännu inte kvalitet-filtrerats genom decennier. Och följdfrågan: hur intressera och bemöta en publik av olika slag för musikaliskt nyskapande, utan att skrämma, utan att ”initiera” ? Utgå från barnets öppenhet, det som också finns inom oss alla.

Skrivet av tonsättare Madeleine Isaksson