Som en blåslampa i baken och en tagg i foten

När det handlar om att förändra gamla invanda mönster gäller det att arbeta väldigt konkret och handfast.
Kvinnliga tonsättare bildade en ideell förening (KVAST), vilket även Sveriges kvinnliga dirigenter gjorde för några år sedan (KUPP).
Hos Blåsarsymfonikerna bestämde man sig att för en säsong skippa helskäggen och i stället dela repertoaren lika mellan kvinnliga och manliga tonsättare.

 

MariaLithellFlyg_svRedan som barn och elev vid Adolf Fredriks musikklasser fick Maria Lithell Flyg ofta höra att hon sjöng så fantastiskt, hon borde bli sångerska. Samtidigt gick hon och tog pianolektioner, men ägnade sig hellre åt att hitta på egna melodier än att öva på läxorna. Men ingen föreslog någonsin att hon borde bli tonsättare.

Ändå blev hon det till slut och som vuxen kan hon se ett mönster.

– Som sångerska hade jag hur många kvinnliga förebilder som helst. Men som tonsättare fick jag söka efter kvinnorna som gått före, säger Maria Lithell Flyg.

 

Egentligen hade hon inte funderat så mycket över sitt yrkesval ur ett könsperspektiv. Ända tills den dag hon intervjuades i radio efter att ha skrivit ett verk på beställning av Stockholms Blåsarsymfoniker.

– I ett förändringsarbete möter man så klart också en hel del motstånd och jag tror att några uppfattade det som att vi kom och kritiserade dem.

 

Föreningen KVAST bildades 2008 på initiativ av tonsättaren Karin Rehnqvist. Samma år hade hon satt sig ner för att gå igenom de svenska orkestrarnas generalprogram inför säsongen 2008/09. Där kunde hon konstatera att 1,2 procent av musiken hade komponerats av kvinnor, 98,8 procent av män. Siffrorna förändrades en aning när hon koncentrerade sig på verk skrivna efter 1950. Då steg andelen kvinnliga tonsättare till 6 procent.

Därmed var saken klar. Det svenska musiklivet behövde en ideell förening vars huvudsyfte är att öka både medvetenheten om kvinnliga tonsättare och andelen kvinnliga tonsättare på repertoaren.

I dag samlar KVAST cirka 150 medlemmar, både kvinnor och män, och genom åren har de fort- satt att föra statistik över andelen kvinnliga respektive manliga tonsättare på svenska konsertscener. Men framför allt har de ägnat sig åt att skapa dialog med landets orkestrar för att inspirera till andra val och att bygga upp en lättillgänglig repertoarbank.

2013 fick KVAST viktig hjälp i sitt arbete av Musikverkets jämställdhetspengar som innebar att de kunde skicka ut en delegation till 19 offentligt finansierade orkestrar i landet.

Bemötandet bland orkestrarna var generellt sett gott, liksom intresset, även om medvetenheten varierade. I vissa orkestrar ansåg man att frågan om jämställd repertoar var en ickefråga. I några andra kom jämställdhetstänkandet ganska snart upp på agendan efter besöket från Kvast.

– För oss var det viktigt att få upp frågan på bordet, att komma ut och starta en dialog. Berätta om vår repertoarbank, erbjuda hjälp och rådgivning. Men i ett förändringsarbete möter man så klart också en hel del motstånd och jag tror att några uppfattade det som att vi kom och kritiserade dem, säger Maria Lithell Flyg.

Alla orkestrar de besökte spelar övervägande historisk musik. Däremot visar statistiken att de orkestrar som har en något högre andel nutida musik på repertoaren får bättre siffror när det gäller antalet kvinnliga tonsättare. KVASTs företrädare fick ofta höra att de inte ställde musikens andel i relation till tillgången på verksamma tonsättare nu och då.

 

Det har skrivits otroligt mycket musik av kvinnor genom historien

Lena_HaagDet är klart att om man ska spela greatest hits, då får man problem direkt. Men om man är beredd att lämna det slentrianmässiga och gå några extra steg, så hittar man också fram till de kvinnliga tonsättarna. Det finns mycket mer än man tror, säger Lena Haag, klarinettist och programrådsrepresentant i Blåsarsymfonikerna.

2010 blåste orkestern bokstavligen liv i genusdebatten genom att lansera Skippa helskägg, en säsongserie där hälften av verken hade skrivits av kvinnor.

I pressen beskrevs deras satsning som ett ”radikalt jättekliv” och Blåsarsymfonikerna utnämndes till den första orkestern i världen som infört principen att halva repertoaren skulle ha kvinnliga upphovspersoner. I själva verket blev det till och med ett överskott av kvinnlig representation: andelen kvinnliga tonsättare hamnade på 52 procent innan säsongen var över.

Efter att först ha drabbats av ångest inför satsningen ”körde vi så det rykte”, berättar Lena Haag, som var en av dem som började leta efter de kvinnliga tonsättarna. Från början hade hon nog trott att det skulle bli svårt att hitta annat än sånger och kammarmusik, men där fanns mycket mer.

– Jag använde mig av förlagskataloger och Dictionary of Women Composers, men självklart också av mina egna och andras kunskaper, skickade brev till kvinnliga tonsättare, sökte överallt där jag kunde tänka mig att hitta något, säger Lena Haag, som snart gjorde en upptäckt.

– Det finns många aspekter att ta hänsyn till när man sätter ihop en repertoar, men att inte ta med jämställdhetsaspekten känns inte längre naturligt.
– Det har skrivits otroligt mycket musik av kvinnor genom historien, inte bara av dem som var släktingar till de stora kompositörerna och vars namn därför har bevarats. En del av de kvinnliga tonsättarna var till och med mycket berömda och omtalade under sin tid. Men det stora problemet är att så fort de avslutar sin livsgärning försvinner de ur historien. De skrivs helt enkelt ut.

 

Efter säsongen med Skippa helskägg kunde Blåsarsymfonikerna inte längre gå tillbaka till den gamla ordningen. Senaste säsongen utgjorde andelen kvinnliga tonsättare 30 procent av repertoaren.

– Det kommer alltid att finnas argument för att  inte spela musik skapad av kvinnor. Ofta handlar det om publiken, att de vill ha det kända. Ibland tillskrivs argumenten solister och dirigenter – att tillmötesgå deras behov av att spela och framföra viss musik.

Där har vi en fördel, vi har inte råd att hålla oss med stjärndirigenter och solister i någon större utsträckning. Det finns många aspekter att ta hänsyn till när man sätter ihop en repertoar, men att inte ta med jämställdhetsaspekten känns inte längre naturligt. Om man slår in på den här vägen och skapar en struktur för arbetet, blir det inte lika skrämmande nästa gång. Samhället och strukturerna förändras först när vi kräver och förväntar oss förändring.

Annars skulle det ju fortfarande se ut som på 1800- talet, säger Lena Haag.

 

Allra tuffast att få jobb för kvinnliga dirigenter

Merete_Ellegaard_svNej, längre har vi faktiskt kommit, men förändringen går för sakta.

Det tycker bland annat dirigenten Merete Ellegaard, medlem i föreningen Kupp – kvinnor upp på pulten.

Föreningen bildades 2012 för att stötta och aktivt synliggöra kvinnliga dirigenter och verka för att de regelbundet ska få ta plats i våra svenska professionella orkestrar.

Precis som Kvast strävar Kupp efter att få igång en dialog med orkestrarna och operahusen.

– Vi fick verkligen en skjuts av pengarna från Musikverket. Som en liten ideell förening hade vi aldrig kunnat resa runt och träffa orkestrarna, bygga en hemsida, delta på konferenser och mycket annat på det sätt vi har kunnat göra under dessa år, säger Merete Ellegaard, som gläds över den debatt om den bristande jämställdheten på våra konsertscener som blossat upp under sommaren 2015.

Som enskild kvinnlig dirigent är det naturligtvis svårt att driva frågor av det här slaget mot potentiella arbetsgivare. Men i föreningsform blir det hela enklare.

Debatten har förts på flera svenska kultursidor och bland annat handlat om en övergripande struktur där utländska agenturer styr de svenska konserthusens val på ett sätt som missgynnar såväl jämställdheten som det svenska musiklivets möj- ligheter att växa både på hemmaplan och internationellt. Flera röster har höjts i diskussionen, som naturligtvis bygger på olika och vitt skilda åsikter i de aktuella frågorna.

– Men huvudsaken är ändå att frågorna debatteras, att problematiken blivit synliggjord. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att jämställdhetspengarna från Musikverket har haft betydelse där. Vi är många som varit engagerade i olika frågor kring ett jämställt svenskt musikliv i flera år nu genom olika satsningar och jag tänker att det ger resultat, säger Merete Ellegaard.

 

Bemötandet gentemot Kupp från orkestrarna runt om i landet var i stort sett positivt. Där fanns ofta ett intresse, men också många hinder.

– Kvinnliga dirigenter är fast i ett moment 22. Det finns orkesterchefer som säger sig vilja jobba med instegsprogram som innebär att man som svensk dirigent först jobbar med mindre orkestrar, kanske gör en skolkonsert, sen en populärkonsert och en rad mindre program och sakta men säkert kvalificerar sig för en konsert i generalprogrammet.

– Problemet är att vi svenska kvinnliga dirigenter ofta redan jobbar så, men ingen från de stora konsert- och operahusen kommer någonsin för att lyssna på våra konserter, säger Merete Ellegaard.

Kupps statistik från spelåret 2013–14 talar sitt tydliga språk. I de ordinarie programmen och föreställningarna i samtliga svenska professionella orkestrar och operahus var andelen svenska dirigenter 44 procent. Motsvarande siffra för svenska kvinnliga dirigenter var bara 3 procent. Där svarade Folkoperan – den enda institutionen med en kvinnlig chefdirigent – för drygt hälften.

Som enskild kvinnlig dirigent är det naturligtvis svårt att driva frågor av det här slaget mot potentiella arbetsgivare. Men i föreningsform blir det hela enklare.

Attityden gentemot svenska kvinnliga dirigenter kommer till uttryck på många sätt, något Kupp registrerat på sina resor till de svenska konsert- och operahusen. Ett exempel som nämns är en orkester, där de vid sitt första möte mottogs mycket positivt och uppmanades att komma med ett förslag till en programserie med fyra svenska dirigenter – alla kvinnor.

Uppmaningen antogs och några av Kupp:s medlemmar ägnade ansenlig tid åt ett genomarbetat förslag som skickades in till producenten. Förslaget möttes av tystnad.

Senare sade sig samma orkester vilja ta itu med underrepresentationen av kvinnliga dirigenter genom att arrangera en tävling för enbart kvinnliga dirigenter där första priset skulle vara att bli dirigentassistent till orkesterns manlige chefdirigent.

– Det är tufft för svenska dirigenter att få jobb i Sverige. Och allra tuffast är det för kvinnor. För att få en förändring till stånd måste vi målmedvetet jobba på olika fronter. En är att förändra synen på dirigenter som råkar vara kvinnor. En annan är att vi måste se över den starka ställning som utländska agenturer har inom svenskt musikliv. Det är naturligtvis väldigt viktigt inför framtiden att svenska nutida tonsättare och dirigenter får en tydlig plats på institutionerna runt om i Sverige. Det skulle skapa större konstnärlig samverkan mellan nyskapande och kreativa begåvade artister och påverka institutionernas kvalitet positivt. Alla musiker som inte får jobba är ju inget annat än en förlustaffär för det svenska musiklivet, säger Merete Ellegaard.

 

Musiklivet har allt att vinna på att släppa fram kvinnorna

KvaFst_Balanser2-01

KVAST tittade på balansen mellan kvinnor/män, utländskt/svenskt samt tidsåldern för kompositionerna. Totalt framförd musik bland de arton orkestrar som sammanställdes säsongen 2014/15 var 30,096 minuter.

För Kupp handlar framtiden om att fortsätta driva frågorna gentemot musikinstitutionerna, bilda opinion och att i största allmänhet ”vara en tagg i foten på den store giganten”.

 

– Jag tror att musiklivet har allt att vinna på att släppa fram kvinnorna. Som dirigent har jag aldrig stött på motstånd i orkestrarna, utan det mesta handlar om attityder och strukturer i beslutsprocessen. Kvinnor har alltid hållits utanför musiklivet, därför tror jag att vi är bra på att tänka utanför boxen, något som skulle kunna gynna mötet med en publik, val av repertoar och andra viktiga kvaliteter. För precis som många beslutsfattare är vi inom Kupp också väldigt upptagna av det här med kvalitet, säger Merete Ellegaard.

Även inom KVAST tycker medlemmarna att utvecklingen skyndar allt för långsamt. I sin andra omgång orkestersamtal 2015 gjorde föreningen en uppföljning med konkreta frågor om vad som förändrats sedan sist, hur arbetet gått till i programråden, om inställningen förändrats och om eventuella mål uppnåtts eller inte.

– Många orkestrar uttrycker att de behöver hjälp, särskilt med den historiska repertoaren. Där gör vi vad vi kan med våra små resurser. Fortsätter att jobba med att bygga upp en repertoarbank på vår hemsida som vi också översätter till engelska, samarbetar med Musikverkets bibliotek och en hel del annat. Men problemet för oss är att vi är en ideell förening och utan verksamhetsbidrag jobbar vi alla gratis, säger Maria Lithell Flyg som under sin tid som ordförande för KVAST knutit ett nära samarbete med Föreningen Svenska Tonsättare.

Hon har förståelse för att det tar tid att ändra på gamla traditioner, attityder och arbetssätt hos stora institutioner. Ändå tryter hennes tålamod emellanåt.

– När jag som frilans söker pengar till olika projekt ställs det numer många frågor om huruvida projektet är nyskapande och uppfyller olika jämställdhets- och mångfaldsmål. Då är de här frågorna plötsligt mycket viktiga. Den regeln tycks inte gälla när det kommer till våra musikinstitutioner, eftersom utvecklingen sker så långsamt där. Följden blir att publiken får sig en mycket snäv världsbild till livs, säger Maria Lithell Flyg.

 

Text: Marianne Söderberg

 

”Musikliv i balans”
Läs om samtliga Musikverkets jämställdhetsprojekt här