Efter den repertoardiskussion som i sommar pågått bl a i Aftonbladet (”Peak Brahms” och ”Brahms är basal”) har även KUPP, Kvinnor Upp På Pulten, nätverket för svenska kvinnliga dirigenter, gjort en längre kommentar på sin Facebook-sida. Vi vidarepublicerar den här, för att fler ska få ta del av de kvinnliga dirigenternas synpunkter. (Du hittar länkar till de olika debattartiklarna längst ned på sidan.)
Varför vill man från de svenska orkesterchefernas sida i första hand förminska och ifrågasätta de svenska musikernas ställning och möjligheter i den internationella kontexten och lämna de svenska tonsättarna, dirigenterna, solisterna utanför när man har just svenska musiker i orkestrarna som har så hög internationell kvalité?
Det är viktigt att skapa en konstnärlig miljö på hemmaplan som stärker hela det svenska musiklivets möjligheter att verka och växa både nationellt och internationellt och inte stängas ute av de egna stora institutionerna. Det är väldigt viktigt för framtiden och för nuvarande svenska musiker, tonsättare och dirigenter att de får tydlig plats på sina egna institutioner runt om i Sverige. Det skulle inte på något sätt påverka dessa institutioners kvalité negativt, tvärtom. Det skulle skapa större konstnärlig samverkan mellan nyskapande och kreativa begåvade artister på hemmaplan som hela tiden måste stå och tigga för att kunna vara med och samarbeta med egna musikinstitutioner.
Agenturerna
Att förneka agenturernas stora inflytande är meningslöst, då svenska musiker ständigt nekas jobb på grund av att man har ”fel” agent. Det finns mängder med internationella beskrivningar av den nuvarande situationen på musikmarknaden, som t.ex. Norman Lebrechts välkända bok med det talande namnet ”When the music stops. Managers, Maestros and the Corporate Murder of Classical Music”.
Att man kräver sin rätt att bestämma som vd är en känslig och viktig fråga då man använder skattebetalarnas pengar. Vad händer med de svenska kvinnliga dirigenterna? Hur kan man hänvisa till kvalitén och ständigt pröva utländska kvinnor med de bästa svenska orkestrarna när dessa dirigenter varken har bättre meriter eller resultat?
Jo, de har rätt agentur och de svenska cheferna ”ska” bestämma själva. Det är den viktigaste prestigefrågan. Betydligt viktigare, tydligen, än det svenska musiklivets skapande utveckling och framtid. Det är det som framgår så tydligt av artikeln i Aftonbladet. För oss är den svenska musiken och musikerna, samt en internationell samverkan på rimliga villkor, betydligt viktigare än både prestige och de enstaka chefernas vilja att obegränsat bestämma.
Dudamel
Hur hittade man t.ex. Gustavo Dudamel och de andra betydligt mindre kända dirigenterna från Venezuela? Åkte man dit från första början från Göteborg, eller lyssnade man på rekommendationer från Askonas Holt?
Det finns lyckade och misslyckade exempel på de oändliga testerna av både manliga och kvinnliga utländska dirigenter. De svenska lyser med sin frånvaro, år efter år, med motiveringar som ”livet är orättvist!”
[symple_divider style=”dashed” margin_top=”10″ margin_bottom=”10″]
Peak Brahms ›
(Aftonbladet Kultur, 17 juli 2015)
Brahms är basal ›
(Aftonbladet Kultur, 21 juli 2015)
Manliga tonsättare dominerar ›
(Sveriges Radio P1, 22 juli 2016)
Det finns ingen gudomlig rättvisa ›
(Aftonbladet Kultur, 23 juli 2015)
Konstnärlig frihet är ingen vetorätt ›
(Aftonbladet Kultur, 28 juli 2015)
Brahms måste vägas upp med nytt ›
(Aftonbladet Kultur, 29 juli 2015)
Konservativ repertoar för män, av män ›
(Aftonbladet Kultur, 6 augusti 2015)
[symple_divider style=”dashed” margin_top=”10″ margin_bottom=”10″]
